Sthig Jonasson
Henrik Ibsen: Gengångare

Skamliga familjehemligheter och livslögner avslöjas

Scen: Stockholms stadsteater. Lilla scenen
Pjäs: Gengångare
Författare: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Linus Fellbom
Medverkande: Helena Bergström, Kalle Malmberg, Gerhard Hoberstorfer, Christer Fant, Katharina Cohen
Spelas t.o.m. 29 oktober. Speltid ca 1 tim. 30 min.

 

Henrik Ibsens drama ”Gengångare” från 1881 som nu spelas på Stockholms stadsteater avslöjas obarmhärtigt skamliga familjehemligheter och livslögner. Det handlar om skuld, ångest och försoning.
Pjäsen utspelas under ett dygn i en liten norsk landsortshåla där änkefru Helene Alving förbereder invigningen av ett barnhem som ett äreminne över mannen, kammarherren – en ärad samhällets stöttepelare. Inför familjens vän och själasörjare pastor Manders avslöjar hon att barnhemmet bara är en tom gest och att mannen var ett ständigt otroget äktenskapligt svin. Sonen Osvald som har kommit hem som en framgångsrik konstnär i Paris är döende i syfilis – ett arv av fadern. Situationen kompliceras av att Osvald förälskat sig i Regine, som både är som en dotter och som en tjänsteflicka i huset. Egentligen är de halvsyskon. Det är de två delarna som utgör Helene Alvings förträngda livslögn: sonens sjukdomsarv och makens snedsprång.
Det är ibsenskt så det förslår.
Helena Bergström gör en orolig fru Alving som inte har levt färdigt. Med total behärskning och självklarhet gör hon en mästerlig rolltolkning – från första scenen då hon står ensam till slutet när hon hjälper sin son att dö. Stundtals förefaller rollen sluten och tillbakadragen till dess att hon släpper fram sanningen och bilden av henne klarnar och det dolda ironiska spelet får mening.
Fru Alvings motpol må ytligt sett vara pastor Manders, men här läggs större vikt vid den unga kvinnan Regine, som osentimentalt agerar när sanningen står klar. Katharina Cohen gör Regines mognadsprocess under det här enda dygnet till en uppvisning i lyhördhet. Hon är en självmedveten social klättrerska och hennes uppfostran hos Helene Alving har lärt henne att ytan – den bild man visar upp inför samhället – betyder allt. Och den kunskapen utnyttjar hon samtidigt som Helene Alving inser att just ytan är den livslögn som inte längre kan hjälpa henne.
Gerhard Hoberstorfers pastor Manders är en patetiskt naiv präst som är skräckslagen inför de inviter som Regine utsätter honom för. Manders är mer rädd om sitt rykte i den lilla staden och oroar sig för vad de som betyder något skall säga. Han försvarar samhällets bestående ordning – oavsett konsekvenserna. Hans brist på inlevelse och ovilja mot annat än att få sin världsbild bekräftad gör honom både rörande och bestialisk. Regines ”far” snickaren Engstrand har stora planer för sig och ”sin” dotter. Christer Fant gör snickaren lika patetisk som pastor Manders, men också livsfarlig med sin inneboende aggressivitet och brutala slughet.
Problemet är att den mörka familjehemlighetens offer – den syfilitiske sonen Osvald – aldrig griper tag i åskådaren. Kalle Malmberg gör Osvald litet vag och otydlig, han är medveten om sitt öde, men han förstår inte varför han drabbats. Det pratas mycket om ångest, men det gestaltas inte.
Regissören Sofia Jupither har förlagt pjäsen till herrgårdens spatiöst möblerade vardagsrum i ett tidigt 1950-tal Skådespelarna har ofta långt mellan varandra – både fysiskt och psykiskt. Det är en intensiv föreställning som tar vara på Ibsens diskussion om moral och ansvar och lyfter den till ett mer allmänt plan.
Lägg så till Linus Fellboms känsliga ljussättning som ger ytterligare en dimension till spelet, så har ni en mycket sevärd uppsättning av ”Gengångare”.


  Sthig Jonasson
.
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-05-09