Sthig Jonasson
Fröken Julie, Stockholms stadsteater


Strindbergs erotiska darma
Scen:Stockholms stadsteater
Pjäs: Fröken Julie
Författare: August Strindberg
Regi: Helena Bergström
Scenografi och kostym: Charles Koroly
Koreografi: Jimmy Meurling
Skådespelare: Nadja Mirmiran, Björn Bengtsson, Sofi Helleday Statister: Daniel Storbjörk, Anders Nilsson, Christian Hasselström, Matilda Tjerneld, Jasmina Tukiainen
Spelas t.o.m. 18 december. Speltid ca 1 tim. 50 min.

Strindbergs ”naturalistiska sorgespel” ”Fröken Julie”, som nu spelas på Stockholms stadsteaters stora scen handlar om mesalliansen mellan grevedottern och betjänten, men även om makt, självbevarelsedrift och överlevnad. Det är ett triangeldrama om åtrå som havererar.
”Fröken Julie” är en omistlig del av den svenska dramatiken och spelas ofta – ibland alltför ofta, kan det tyckas. Helena Bergströms debut som teaterregissör är inte lyckad. Hon lyckas inte ge föreställningen något engagemang, djup eller hetta.
”Fröken Julie” utspelas en midsommarnatt på en förfallen herrgård där greven är bortrest och dottern, fröken Julie, har siktat in sig på grevens betjänt, Jean. Medan gårdens tjänstefolk firar midsommar utspelas en allt intensivare kärlekshistoria i köket mellan Julie och Jean med Jeans flickvän, kokerskan Kristin, som delvis oförstående delvis alltför klarsynt vittne.
Problemet är att skådespelarna inte får grepp om sina roller. Gestaltningen blir ytlig och närmast sval. Nadja Mirmirans Julie är odräglig och hysteriskt ståndsmedveten. Hon är alltför tunn som bortskämd tonåring med noll koll. När hon beblandar sig med gårdsfolket i midsommardansen är det bara en pose. Kommer verkligen en ny generation unga kvinnor att identifiera sig med just den här Julie? Tveksamt! Björn Bengtssons Jean är en social klättrare som tror sig ha en chans till ett bättre liv – med eller utan Julie. Hans drömmar med storslagna hotellplaner och en framtid som herreman låter honom gå osårad och opåverkad ur nattens händelser. Björn Bengtssons Jean är rätt återhållen och visar just inget av rollfigurens obehagligt falska inställsamhet, här blir strebern mer längtande än hänsynslös. Men varken Julie eller Jean tar sina känslor på allvar – den ångande lusten är borta – och ingen av dem är egentligen livsduglig i världen utanför godset.
Sofi Helleday som Kristin är den mest naturligt levande av de tre. Hon är fullproppad med en kyrklig, iskall moralism, som gör henne osårbar. Hon har både djup och integritet.
Texten är utan förkortningar vilket resulterar i långa stunder med bara prat och scenografin följer i stort Strindbergs anvisningar, men skådespelarna verkar befinna sig i var sin värld, ett tomrum, som accentueras av den stora scenens väldighet som gör all intimitet nästan omöjlig.
Charles Korolys scenografi visar ett förfallet herrgårdskök i källaren där färgen flagnar, pinnstolarna är rangliga, fönstren förspikade och förfallet närmast totalt. Tiden är förflyttad från sent 1800-tal till 1930-tal med en radio och 30-talsmusik, men moralen är fortfarande 1800-tal.
Den här uppsättningen av ”Fröken Julie” ger ingen aning om hur mångskiftande den skenbart enkla pjäsen kan tolkas och gripa tag i åskådaren. Också i vår tid.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-11-12