Sthig Jonasson
Fröken Julie, Globens annex


Teatergästspel från Berlin
Scen: Globen, Annexet, gästspel av Schaubühne, Berlin
Pjäs: Fröken Julie
Författare: August Strindberg
Översättning till tyska: Maja Zade
Regi: Katie Mitchell och Leo Warner
Bearbetning: Katie Mitchell
Scenografi och kostym: Alex Eales
Musik: Paul Clark
Cello: Chloe Miller
Medverkande: Juke Böwe, Tilman Strauss, Luise Wolfram
Kristins dubbelgångare: Cathlen Gawlich
Kristins händer: Lisa Guth, Luise Wolfram
Kamera: Andreas Hartmann, Stefan Kessissoglou och Kryzstof Honowski
Speltid ca 75 min.

Schaubühne, Berlin, gjorde i början av juni ett tvådagars gästspel i Dramatens Bergmansfestival med Katie Mitchells och Leo Warners uppsättning av August Strindbergs ”naturalistiska sorgespel” ”Fröken Julie”.
Pjäsen utspelas en midsommarnatt på en förfallen herrgård där greven är bortrest och dottern, fröken Julie, har siktat in sig på grevens betjänt, Jean. Medan gårdens tjänstefolk firar midsommar drivs ett allt intensivare erotiskt spel i köket mellan Julie och Jean med Jeans flickvän, kokerskan Kristin, som ett delvis oförstående delvis alltför klarsynt vittne. Kristin är fullproppad med en iskall moralism och osårbar. Det är med hennes ögon som Katie Mitchell ser detta drama om åtrå, makt, självbevarelsedrift och överlevnad.
Katie Mitchell och filmaren Leo Warner behöver så mycket utrymme för sin teater-filmversion av kammarspelet ”Fröken Julie” att Bergmansfestivalen hade hyrt in Globens Annex för att få plats. Katie Mitchell, som skalat bort omkring 80 % av Strindbergs text, spelar pjäsen på scenen parallellt med en filminspelning i realtid.
Den direktsända filmen visas under föreställningen på en duk ovanför scenen. Nere på scengolvet finns allt det som behövs för att spela in filmen: herrgårdsköket, skådespelarna, flera kamerateam som filmar spelet med några skådespelare som läser oändliga nyskrivna monologer och två kvinnor som gör filmens ljudeffekter. I fonden står en cellist och framme vid scenkanten filmas närbilder på Kristins stand-ins händer samtidigt som Juke Böwe som gör Kristin syns i helbild. Mitchell och Warner har hittat ett spännande sätt att göra teater och film och filmad teater.
Föreställningens svaghet är Annexets storlek som ett företagsevent kan fylla, men inte ett kammarspel som ”Fröken Julie”. Den publik som inte satt på de främsta raderna såg bara det som visades på filmduken och hade inte en chans att se vad som skedde på scenen. Resultatet blev ihåligt därför att hela teaterestetiken bygger på att publiken både skall kunna se hela spelet – både det filmade och det på scenen. Dessutom får inte skådespelarna något riktigt grepp om sina roller.
Luise Wolframs Julie är odräglig och hysteriskt ståndsmedveten, men henens spel är enbart yta. Tilman Strauss´ Jean är en social klättrare som tror sig ha en chans till ett bättre liv blir otydlig och aldrig riktigt intressant som livskamrat för Julie. Juke Böwe som Kristin blir aldrig på allvar pjäsens huvudperson eller medagerande i dramat. Att Kristin uppenbarlig är med Jeans barn gör hennes passivitet inför Jeans och Julies ångande lust ännu mer obegriplig.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-070-06