Sthig Jonasson
Faust, Folkoperan


Människan mellan gott och ont

Scen: Folkoperan, Stockholm
Opera: Faust
Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier och Michael Carré
Översättning och regi: Mira Bartov
Scenografi och kostym: Monika Frelin
Ljus: Torkel Blomkvist
Dirigent: Joakim Unander
Medverkande: Nikola Matisic, Charlotta Larsson, Johan Schinkler, Anders Larsson, Tova Dahlberg, Lena-Susanne Norin
Folkoperans orkester

Spelas t.o.m. 31 oktober. Speltid ca 2 tim. 40 min.

   

Goethes sorgespel ”Faust” är ett idédrama där Mefistofeles, en djävul, slår vad med Gud om att det går att locka en människa, doktor Faust, ut på vägar som leder bort från Gud. Välplanerat låter Mefistofeles en ung kvinna, Marguerite, komma i Fausts väg. De blir älskande, men han överger henne. Här blir kärleken ett av Mefistofeles knep för att fånga Faust – hur det går för Marguerite struntar han i.
Charles Gounods opera ”Faust”, som nu spelas på Folkoperan i Stockholm, är koncentrerad till Marguerites hopplösa kärlek till Faust och hans svek – mot henne och mot sig själv. Av Goethes sorgespel återstår en litet banal historia liknade dem som man idag kan läsa i vilken veckotidning som helst. Koncentrationen har drabbat Fausts förmåga att välja mellan gott och ont och hans existentiella ångest.
Må vara att ”Faust” har slätats ut, men solisterna gör ett bra arbete som väl förtjänar uppskattning. Särskilt Charlotta Larssons tydliga och nyanserade vackra sopran placerar den osäkra och ganska lunsiga Marguerite självklart i dramats fokus. Hon har konstnärliga ambitioner och ser omvärlden genom en kamera. Den kända juvelarian då hon oförhappandes upptäcker ett juvelskrin i sitt lilla krypin blir i Larssons version en bekräftelse på att ”diamonds are a girls best friend”.
Nikola Matisic gör Faust till en medelålders marginaliserad förlorare som är beredd att ta livet av sig med en sax(!) när Mefistofeles gör entré, dock inte som en pudel som i Goethes drama utan som en elegant lyxlirare. Han lovar Faust evig ungdom i utbyte mot hans själ. Själva orsaken till besöket dvs vadet med Gud är överhuvud inte nämnt. Matisic lyckas väl inte helt ge uttryck för Fausts existentiella ångest och vacklan mellan styrka och svaghet. Här är svagheten alltför dominerande. Matisic Faust blir överspelad av Johan Schinklers kraftfulle och ironiske Mefistofeles. Hos honom finns ingen tröst att få varken för Faust eller Marguerite, som endast är hans verktyg för att fånga Fausts själ. Att hon till sist ändå räddas och därmed räddar Faust gör givetvis Mefistofeles rasande.
Anders Larsson ger kraft åt Marguerites livsfarlige och psykopatiske bror Valentin. Han blir här är en desperat välbeväpnad legosoldat som går under lika våldsamt som han levat. Tove Dahlberg som Siebel – egentligen en byxroll – blir en kvinna som hyser en obesvarad trånad för Marguerite. Medan Lena-Susanne Norin som Valentins tjej Marthe inte är oemottaglig för Mefistofeles välberäknade uppvaktning mellan hennes hemmapyssel med fönsterputs och mattpiskning.
Monika Frelins scenografi utnyttjar Folkoperans scenrum maximalt med en rad vägglösa enrummare i ett hus där publiken redan i ouvertyren möter de olika rollerna. Utrymmeseffektivt är också att placera orkestern på en plattform ovanför scenen. Dirigenten Joakim Unander får orkestern att låta precis så distinkt skärpt och välbalanserad som Gounods opera ger utrymme till.
Att Folkoperans konstnärliga ledare Mira Bartov har koncentrerat och bantat ”Faust” till en föreställning där idéinnehållet är svårt att urskilja stör möjligen Goethepuristerna, men det är en vacker och tilltalande uppsättning som gör Folkoperan värd ett besök.

 

  Sthig Jonasson
Grå, dyre vän är all teori,
men livets gyllne träd är grönt.

(ur Faust)

 
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Publicerad 2009-09-20