Sthig Jonasson
Falstaff, Operan

En självgod charmörs uppgång och fall
Scen: Operan, Stockholm
Opera: Falstaff
Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Arrigo Boito (efter Shakespeares Muntra fruarna i Windsor och Kung Henry IV)
Översättning: Alf Henrikson
Regi: Ann-Margret Pettersson
Scenografi: Lennart Jirlow
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Dirigent: Pier Giorgio Morande
Sångare: Carl Johan Falkman, Jesper Taube, Klas Hedlund, Magnus Kyhle, Ulrik Qvale, Lennart Forsén, Hillevi Martinpelto, Ofelia Sala, Ingrid Tobiasson, Susann Végh
Operans orkester och kör
Spelas t.o.m. 28 april. Speltid 2 tim. 30 min.

När 1800-talets estetiker skulle ge exempel på komiska figurer i litteraturen hade de tre favoriter: Iliadens antihjälte Thersites, den sorglige riddaren Don Quijote och Shakespeares buktunge Sir John Falstaff.
Idag betraktar vi väl alla tre närmast som mobbningsoffer. Thersites misshandlas av Odysseus när han vill avbryta den meningslösa belägringen av Troja och segla hem, Don Quijote utsätts för grymma och meningslösa skämt och Falstaff blir både förnekad av sin kung och råkar i klorna på två ”muntra fruar” som gör livet surt för honom.
Så här är det. I Windsor bor de välbärgade familjerna Ford och Page och på värdshuset Strumpebandet huserar den notoriskt panke Sir John Falstaff och hans gäng av kanaljer. I akut penningknipa får Falstaff den olyckliga idén att lägga an både på fru Ford och fru Page – samtidigt och dumt nog med likalydande glödande kärleksbrev. Försöket avslöjas och de båda damerna beslutar sig för att hämnas – grovt. Fruarna inleder en välplanerad och framgångsrik attack. Falstaff blir i grunden tillintetgjord: slängd i Themsens leriga vatten, pryglad och till sist totalt förnedrad av alla.
Falstaffs ”brott” består i att han utmanat den goda smaken. Han drabbas av de dygdiga, duktiga och självgoda borgare som utan vidare slår sig i lag med Falstaffs egna f.d. kumpaner – bara för att få hämnd. Falstaff är mer ett offer för hämnden än för sin egen skurkaktighet.
På Stockholmsoperan spelas nu Verdis opera ”Falstaff” med Loa Falkman som en voluminöst uppstoppad Falstaff. Med total scennärvaro visar Falkman att han både är en lysande sångare och publikfriande entertainer. Hans Falstaff skränar för mycket, är alltför självupptagen och alltid törstig. Det är mycket underhållande när han försvarar sitt liv med den retoriska frågan ”Kan heder fylla magen?”
Falstaffs underhuggare Bardolfus (Ulrik Qvale) och Pistol (Lennart Forsén) är totalt opålitliga och lika ohederliga som han. Hillevi Martinpelto och Susann Végh som de fnissande ärbara hustrurna Alice Ford och Meg Page visar båda upp ett smittande komedispel – som om de faktiskt har roligt på jobbet. Dessutom har de god assistens av Ingrid Tobiasson som grannen Mrs Quickly och Jesper Taube som den svartsjuke Mr Ford som till en början har svårt att förstå den inte helt glasklara intrigen. Ofelia Sala och Klas Hedlund som den rika köpmansdottern Nannetta och den fattige adelsmannen Fenton är de enda som klarar sig från att dras in i Falstaffs trollkrets – som lockar fram det sämsta hos människorna – men i gengäld kommer de liksom bort i intrigens snårigheter.
Det finns en lekfullhet över uppsättningen som är charmig och som gör Verdis ”Falstaff” till en lättälskad opera. Till det bidrar också Lennart Jirlows scenografi som är full av små fiffigheter som den ”Varning för älg”-skylt som plötsligt – och rätt omotiverat – dyker upp i skogen. ytan.

 

  Sthig Jonasson

Allting är skoj på jorden.
Man själv är en toker.
Ingen är riktigt kloker.
Men skrattar bäst som skrattar sist.

(Falstaff, sista aktens sista scen)
 
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-02-17