Sthig Jonasson
Drottningens juvelsmycke, Dramaten


Fascinerande allkonstverk för vår tid

Endast två ting äro vita: oskuld och arsenik.
Ur Drottningens juvelsmycke.
Tintomaras mor, Clara, avslutar repliken med:
"Du har oskulden jag har arsenik."

Scen: Dramaten
Pjäs: Drottningens juvelsmycke
Författare: Carl Jonas Love Almqvist
Dramaturrg: Ulla Åberg
Scenografi och video: Gunnar Ekman
Kostym: Charles Koroly
Ljus: Magnus Kjellberg
Musik: Twice a Man
Skådespelare: Johan Rabaeus, Elin Klinga, Gunnel Lindblom, Rolf Skoglund, Anja Lundqvist, Thérèse Brunnander, Pontus Gustafsson, Peter Engman, Gunnel Fred, Johan Holmberg m.fl.
Spelas som sommarspel 29 juli–7 augusti. Speltid: ca 3 tim. 50 min.

Carl Jonas Love Almqvists roman ”Drottningens juvelsmycke” kretsar kring den undflyende androgyna Tintomara som är uppvuxen i teaterns kulissvärld. Natten för mordet på Gustav III, den 16 mars 1792, är Tintomara på Operan och är på något sätt också inblandad i mordet. Senare på natten stjäl hon "drottningens juvelsmycke" från kungliga slottet. Tiden efter mordet gömmer sig Tintomara som pojke ute hos en friherrinna på en herrgård i Kolmården där hon träffar friherrinnans döttrar Amanda och Adolfine och deras uppvaktande kavaljerer, Ferdinand och Clas-Henrik, som också är inblandade i konspirationen mot kungen. Alla blir förälskade i Tintomara. Hon är en spegel för allas längtan: Undanglidande och lockande drabbar hon alla som kommer i kontakt med henne. Hon väcker ett farligt begär hos alla hon möter, medan hon själv förhåller sig närmast asexuellt till deras inviter och uppvaktning. Men i Almqvists roman finns inte bara en romantisk sagoton och stämning utan också en vass kritik av maktens nyckfulla arrogans och förakt.
I Dramatens uppsättning av ”Drottningens juvelsmycke” dominerar Johan Rabaeus. Han är berättaren som försöker bringa reda i den snåriga intrigen av förklädnader, korsvisa förälskelser, misstag, missförstånd och intrikata politiska intriger som vridscenen snurrar fram i korta rapsodiska scener.
Rabaeus vänder sig direkt till publiken och styr handlingen genom att kreera den samtidigt som den sker. Rabaeus är lysande teatral både i gester och i tonfall, men trots att han gör allt för att få den komplicerade historien att hålla ihop är det till slut många tåtar och intriger som hänger lösa.
Den undflyende och lockande Tintomara spelas av Elin Klinga med sedvanlig säker scenauktoritet. Klinga gör en Tintomara som spränger tid och rum. Hon har ersatt den romantiskt lätta oskuldsfullheten med kroppslighet. Hennes utanförskap är hela hennes erfarenhet och längtan efter riktigt eget namn, istället för att bara bli etiketterad.
Rabaeus och Klingas dominans av scenen går ut över övriga roller som blir märkligt anonyma. De fyra personer som direkt påverkas av Timtomara reduceras till onödigt mycket bi-. Anja Lundqvist och Thérèse Brunnander som systrarna och Pontus Gustafsson och Peter Engman som de konspiratoriska officerarna sliter förgäves med denna kärlekskvartetts komplexa relationer. Sliter gör också Rolf Skoglund som balettmästare och som den maktspelaren Reuterholm och Gunnel Freds tveksamma friherrinna liksom Gunnel Lindbloms Clara – Tintomaras mor.
Regissören Staffan Roos har, tillsammans med dramaturgen Ulla Åberg, transponerat Almqvists text till ett snabbt förbiglidande visuellt flöde. Föreställningen är fylld av tekniskt avancerade scenografiska effekter. Här finns allt på vridscenen: video, musik, fantastiska scenerier, dans och ett överteatralt ljusspel.
Uppsättningen är nästan fyra timmar lång – litet för mycket. Men det går inte att komma ifrån "Drottningens juvelsmycke" är ett fascinerande allkonstverk för vår tid. r och kulturreferenser. Sammantaget är ”Djungelboken” en underbar föreställning där varje roll är optimalt besatt.

 

  Sthig Jonasson
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

 


   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-06-02