Sthig Jonasson
Henrik Ibsen: Ett dockhem, Klara

Manlig makt och moral ifrågasätts
Scen: Stockholms stadsteater Klarascenen
Pjäs: Ett dockhem
Författare: Henrik Ibsen
Översättning: Mia Törnqvist
Regi: Ragnar Lyth
Scenografi: Sören Brunes
Skådespelare: Annika Hallin, Sven Ahlström, Anja Lundqvist, Niklas Hjulström, Gerhard Hoberstorfer, Lena-Pia Bernhardsson, Eva Rexed
Barn Lag 1: Johanna Hintze, Jens Deneberg, Vilmer Geijer
Barn lag 2: Tea Stjärne, Odin Romanus, Morris Berglund Andreassen
Spelas t.o.m. 23 april. Speltid ca 1tim. 45 min.

Klarascenens uppsättning av Henrik Ibsens pjäs ”Ett dockhem” utspelas i en norsk småstad under tre olika tidsperioder: 1870-tal, 1950-tal och i vår samtid.
”Ett dockhem” utspelas under några dagar en jul- och nyårshelg då den högborgerliga familjen Helmer bryter samman. Allt har sin grund i hustrun Noras kärlek till sin make Torvald. För att kunna bekosta hans konvalescens efter en sjukdom förfalskar hon sin fars namnteckning på en revers och får ett lån hos advokaten Krogstad. Utan att Torvald vet något om hennes transaktioner. När pjäsen börjar har Torvald gjort karriär och är nyutnämnd bankdirektör – en av samhällets stora – och Nora kommer hem med julklappar. Hon är glad över att nu äntligen ha gott om pengar. Redan här anar man vartåt det barkar när Nora behandlas som ett barn av Torvald som både förmanar sin ljuva, obetänksamma lilla ”spelorre” att inte vara så slösaktig och uppmuntrar henne samtidigt att konsumera mera.
Det är långt mellan makarna i dockhemmet. När Noras förfalskning avslöjas förändras Torvalds attityd blixtsnabbt från skratt till fördömande. Våldet ligger nära ytan och att han i sitt raseri inte misshandlar henne är närmast en tillfällighet. När sedan Nora räddas, utan Torvalds hjälp, försöker han prata bort sin förlöpning, men hon har insett att mannen inte hållit måttet.
När Nora förstår hon att hon inte betyder något för honom, annat än som en vacker och representativ hustru, ifrågasätter hon för första gången Torvalds auktoritet och hans moral. Nora blir vuxet beslutsam. Hon vill inte längre vara Torvalds ansvarslösa docka och gosedjur, hon lämnar hem och barn för att äntligen kunna leva sitt eget liv. För en utanförstående betraktare är det förvånande att hon stått ut med Torvald i åtta år. Varför drog hon inte för länge sedan? Nora kommer att klara sig, frågan är om Torvald gör det. Kan han hitta en ny dockhustru att gulla med eller lär han sig något?
Annika Hallins Nora balanserar på gränsen till sammanbrott. Hon är fast i bilden av sig själv och att hennes värde ligger i att vara Torvalds glada och bortskämda docka. När hon inser att det inte är det liv hon vill ha drar hon. Sven Ahlström låter bankdirektör Torvald Helmer bli en moralist som i sin omedvetna falskhet inget ser och inget förstår. Han har omsorgsfullt byggt upp en värld anpassad till sina behov.
”Ett dockhem” kan ibland uppfattas som en grym komedi där Torvald blir det komiska navet, nästan allt han säger blir löjligt, självgott och föraktfullt överlägset mot Nora. Han krossar till slut sig själv med sin fullständiga omedvetenhet. Det verkliga hotet mot Nora är långivaren Krogstad, spelad av en vass Gerhard Hoberstorfer. Krogstad har en gång blivit socialt utfrusen efter ett bagatellartat brott och nu släpper han loss sitt hämndbegär på Nora. Men egentligen är det just Krogstads hämnd som får Nora att inse att livet med Torvald inte är äkta.
Niklas Hjulström gör vännen i familjen den dödssjuke doktor Rank. Han är ständigt närvarande i familjen, men egentligen inte särskilt nödvändig för utvecklingen. Noras barndomsväninna, fru Linde, har något av samma sanningslidelse som Gregers Werle i ”Vildanden”, men hon är också beroende av bankdirektörsparet Helmer för sin försörjning. Och när ekonomi och moral inte riktigt går ihop är det ekonomin som har prioritet – så också för fru Linde. Anja Lundqvist gör henne försiktigt målmedveten.
Det här är ingen bra föreställning. Problemet är att denna historia om kvinnlig frigörelse – lika aktuell nu som då – har urvattnats till ett ingenting. Det är som om skådespelarna vistas i ett vakuum utan kontakt med vare sig varandra eller människorna i salongen. Historien blir stum när dagens politiska korrekthet konfronteras med en text som var sprängstoff när pjäsen skrevs 1879, men som idag visar på en moralsyn som är både förlegad och verkningslös. Även om skenheligheten kommer att överleva till evärdlig tid.

 

  Sthig Jonasson
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2013-02-27