Sthig Jonasson
Den girige, Dramaten

Johan Rabaeus som den snåle Harpagon
Scen: Dramatens lilla scen
Föreställning: Den girige
Text: Molière
Översättning: Allan Bergstrand
Bearbetning: Staffan Roos och Magnus Florin
Regi: Gösta Ekman
Scenografi: Nina Fransson
Kostym: Camilla Thulin
Musik: Matti Bye
Medverkande: Johan Rabaeus, Christoffer Svensson, Ellen Mattsson, Peter Engman, Rebecka Hemse, Hans Klinga, Marie Richardson, Filip Alexanderson, Erik Ehn, Per Svensson, Pierre Wilkner
Spelas t.o.m. december 2009. Speltid: ca 2 tim. 30 min.

Dramatens uppsättning av Molières "Den girige", från 1668, är aktuell som vore det en nutidspjäs om privatmoralen och den offentliga girigheten. Den spelas på en flytande gräns mellan komedi och tragedi. Det är roligt ända till de sista minuterna – då komedin fullbordas i tragedi.
Det handlar om den rike, men sjukligt snåle, Harpagon och hans dysfunktionella familj. Fadern önskar livet ur sina barn och barnen önskar livet ur sin far. Harpagon älskar sin förmögenhet som han har samlat ihop på ocker och spekulation. Han är paniskt rädd för att bli bestulen och är övertygad om att alla (bokstavligt talat) är ute efter hans pengar.
Harpagons misstänksamhet är egentligen inte helt obefogad. Barnen vill gärna få del av pappas förmögenhet. Sonen, Cléante, är en sprätt som måste låna pengar på öppna marknaden för att finansiera sin lyxkonsumtion. Han prålar i allongeperuk och stiliga kläder och har nu drabbats av kärlek till den fattiga Mariane. Kärleken är ömsesidig. Harpagons dotter Elise älskar Valère och vill så fort som möjligt komma bort från den vidriga miljön i fadershuset.
Harpagon har emellertid andra planer: Sonen skall han gifta bort med en rik änka, dottern med en åldrad man, eftersom det kan ske utan hemgift, och själv skall han ta hand om Mariane – om hennes hemgift är god (vilket den inte är, men det vet han inte).
Hela föreställningen utspelas i ett och samma rum, ett väldigt tomrum där råttorna springer över golvet. Camilla Thulin har skapat vackra kostymer i glänsande tyger som ger skådespelarna den framtoning de rätteligen bör ha och som drastiskt framhäver Harpagons svarta trasor.
Allt andas moralisk iskyla och kallast är Harpagon som Johan Rabaeus, med stort utspel, gör till en lättsmickrad hustyrann. Det är bäddat för lysande överspel. Harpagon är en urbota komisk fähund som likblek ser ut att vackla på gravens rand. Pengar är det enda han älskar och när kassakistan med hundratusen i guldfranc blir stulen rasar hans värld samman. Till sist, när alla har lämnat honom, är han totalt ensam med sina pengar.
Men kassakistan är inte stulen utan snarare kidnappad eftersom den är Cléantes mest effektiva påtryckningsmedel för att få fadern att ge upp Mariane och acceptera Cléantes bröllop med Mariane och Elises med Valère. Christoffer Svensson gör Cléante till en rätt osympatisk ung man som kompenserar sin fysiska underlägsenhet gentemot fadern med att utan skrupler utnyttja sitt övertag, när han väl lagt vantarna på kassakistan. Vilket f.ö. inte är hans förtjänst.
De två kvinnor som intrigen spinner kring: Elise spelad av Ellen Mattsson och Mariane spelad av Rebecka Hemse blir båda oskarpa i sina roller eftersom de ofta kommer på mellanhand eller rent av blir utspelade av Rabaeus koleriske Harpagon.
Mäster Jaques, Harpagons allt i alla som är både kusk och kock, är i Per Svenssons tolkning helt utan självbevarelsedrift. Han råkar ständigt illa ut, men är i alla fall obegripligt lojal mot sin skurkaktige husbonde. Mäster Jaques får på käften både när han talar sanning och när han beskäftigt försöker vara till lags.
Peter Engman gör Elises friare Valère till en riktigt utstuderad hycklande. En opportunist som alltid håller med Harpagon, hur befängt han än beter sig. Valère anpassar sig smidigt till omständigheterna både som Harpagons hovmästare och när han avslöjar sig som adelsman.
Slughet och beräkning är också utmärkande för den penningbesatta äktenskapsmäklerskan Frosine (Marie Richardson) och för Cléantes betjänt La Flèche (Erik Ehn). Båda glider elegant förbi Harpagons fällor och skapar den förvirring som driver handlingen framåt. Hans Klinga, som nyligen fick Dramatens åtråvärda O´Neill-stipendium, gör Anselme – Elises tilltänkta äkta man – som löser upp den råddiga intrigen med ett elegant förvandlingsnummer.
Regissören Gösta Ekman tar pjäsens moral på största allvar och det ger den bäring rakt in i vår tid. Och nu är det 2009.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

 


   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-10-29