Sthig Jonasson
Coppelia, Operan

Underhållande på Operan
Levande docka eller ...?

Scen: Operan
Balett: Coppelia
Koreografi: Marc Ribaud
Musik: Léo Delibes
Scenografi och kostym: Dirk Hofacker
Dirigent: Philippe Béran
Medverkande: Christian Rambe, David Hedrick, Nicole Rhodes, Nikolaus Fotiadis, Mayumi Yamaguchi, Elisa Fossati, Minji Nam, Andrea Kramesova, AdiLiJiang Abudureheman, Filip Veverka, Olaf Kollmannsperger, Jens Rosén
Kungliga baletten
Hovkapellet
Spelas t.o.m. 29 januari 2010. Speltid ca 2 tim. 15 min.

 

”Vad händer om man inte kan skilja på en äkta och en konstgjord människa?
Den mänskliga roboten eller människan som automat är ett tema som fascinerat konstnärer och deras publik. Ända sedan antikens Pygmalion, kung på Cypern som skapade en kvinnostaty i elfenben och förälskade sig i den. Med ivriga böner fick han kärleksgudinnan Afrodite att ge liv åt statyn. liv. På 1880-talet skrev den italienske författaren Carlo Collodi en historia om träsnidaren Geppetto som skapade en trädocka som fick liv och kallades Pinocchio. Mycket berömd och ofta filmad är Mary Shelleys roman ”Frankenstein” som skildrar hur den galne vetenskapsmannen Victor Frankenstein bygger en människa genom att stjäla kroppsdelar från avlidna. Han lyckas också få liv i sin varelse som blir det olyckligt missförstådda monstret. Den tyske filmregissören Fritz Lang gjorde 1927 den expressionistiska science fiction-filmen “Metropolis”. Också där finns en galen vetenskapsman, C. A. Rotwang, som skapar och ger liv åt en kvinnlig robot, Maria.
Den tyske författaren Ernst Theodor Amadeus Hoffmanns (1776–1822) novell ”Der Sandmann” (Sandmannen) har inspirerat Operans balettchef, Marc Ribaud, till den mycket underhållande helaftonsbaletten”Coppelia”. Det handlar om doktor Coppelius, hans mekaniska docka och det unga kärleksparet Svanhilda och Franz. Men historien har moderniserats och är flyttad från Coppelius mystiska 1800-talskammare vid till Georges Méliès filmateljé i Paris vid 1900-talets början. Georges Méliès (1861–1938) var en fantasifull filmskapare som spelade in mängder med korta filmer där han virtuost utnyttjade tekniken för att skapa smarta scenlösningar. Operans scenograf Dirk Hofacker har, i Méliès efterföljd, skapat en nästan realistisk interiör från en gammal filmateljé med statister, handvevad kamera, megafon och den oundvikliga klappan.
Balettens handling är tunn: Svanhilda är Méliès favoritskådis och uppträder i många av hans filmer. Hon blir svartsjuk när hennes fästman Fritz begapar sig i en okänd kvinna som syns i ett fönster i Méliès privata ateljé. Hemligheten med den okända kvinnan avslöjas när några av filmskådespelarna kommer över en nyckel till det hemliga rummet. Coppelia är en mekanisk docka som på pricken liknar Svanhilda. När Méliès kommer gömmer sig Svanhilda genom att byta plats med dockan och spelar sedan med i regissörens hokuspokus för att få liv i sin docka.
Uppsättningen är lysande. ”Coppelia” är balettunderhållning med stort utrymme för ensembledanser, läckra solon och eleganta duetter. Den klassiska balettens hela garnityr. Problemet är väl att koreografin bara löst anknyter till stilen i filmateljén. Men det har Ribaud löst genom att blanda balettens tåspetsdans med pardans, cancan och en god portion slapstick. Lägg så till att Leo Delibes musik lever ett eget liv som inte inkräktar på den minimalistiska handlingen.
Christian Rambe är utmärkt i dubbelrollen som Méliès och Coppelius. Särskilt när Méliès tror att hans mekaniska docka verkligen fått liv uppstår några komiska partier mellan Rambe och Nicole Rhodes som temperamentsfullt och charmigt dansar huvudrollen Svanhilda, eller om det är Coppelia. Utomordentligt väldansande och uttrycksfull är Nikolaus Fotiadis som Svanhildas fästman Franz. Han fascineras och blir störtförälskad i kvinnan i fönstret. Fritz blir alltså förälskad i sin fästmös avbild. Rhodes och Fotiadis duetter är så vackra att de ger rysningar. Operabalettens solister när de är som bäst.
Dekor och kostymer går mestadels i svart-vitt, som ju filmen gjorde före färgfilmens genombrott, men allt det grå bryts ibland av filmskådisarnas färgrikedom som hos några smådjävlar i vackert röda kostymer, när de kastar tre flickor i en kokande gryta.
Det känns som om Kungliga Baletten med ”Coppelia” lyckats göra en rolig balett där grundfrågan återstår: ”Vad händer om man inte kan skilja på en äkta och en konstgjord människa?”

  Sthig Jonasson
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-11-11