face="Georgia, Times New Roman, Times, serif">Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

Sthig Jonasson
Carmina burana, Folkoperan

Sju gamla damer berättar om sina liv

Scen: Folkoperan, Stockholm
Verk: Carmina burana. Soundtracket till mitt liv
Musik: Carl Orff
Konceptidé: Millika Melouani Melani
Musikalisk idé: Joakim Unander
Scenografi och ljus: Bengt Gomér
Video: Andreas Nilsson
Dirigent: Anders Eby
Solister: Olle Persson, Miriam Ryen, William Baker
Damer: Britt Hansson, Britt Reuterwall Hörnstedt, Ingert Glasman, Kaarina Collin, Karin Cralvik, Lilian Westin, Ulla Ekander
Folkoperans kör och orkester
Adolf Fredriks kyrkas barn och juniorkör
Mikaeli kammarkör
Speltid ca 1 tim. 30 tim.

 

Carl Orffs sceniska kantat ”Carmina burana” bygger på en samling medeltida profan lyrik som 1803 återfanns i klostret Benediktbeuren i Bayern. Samlingens drygt 200 dikter, skrivna på latin och på medeltidshögtyska, besjunger naturen, vinet, kroglivet och kärleken.
Ur detta väldiga material valde Carl Orff ut 24 dikter som han tonsatte 1937 till en ”cantiones profane” (världslig kantat).
Temat är universellt och evigt – ”drugs, sex and rock and roll” dvs. vin, kvinnor och sång. Vad mer kan man begära? Allt vävs samman till en sublimerad enhet.
I Orffs musik möts man av de stora gesterna och repetitiva anslag. Den melodiska strukturen är begränsad och har drag av både medeltida kyrkomusik och folkvisa. Det berättas ingen historia i ”Carmina burana” utan här skildras livets gång från död, uppståndelse, vår, sommar och åter till död.
Vanligen framförs ”Carmina burana” konsertant utan dramatiska inslag, men Folkoperan i Stockholm prövar nu ett annat sätt att spela verket. Med undertiteln ”Soundtracket till mitt liv” har Folkoperans konstnärliga ledare Mellika Melouani Melani gjort en scenisk performance utifrån sju äldre damers berättelser om sina liv.
Scenografin är enkel. På sju stolar sitter Karin, Kariina, Ulla, Ingert, Birgitta, Britt H och Britt R, alla i ålderspannet 76 till 86 år. Föreställningen börjar med att de under någon minut berättar om sina öden – om lycka, olycka, sorg och svek. De har tagit sig igenom och visat att livet går att leva värdigt efter nya förutsättningar. Att de med så mycken sorg och svek kan ge en så varm och ljus föreställning är förunderligt.
Så långt är det bra, nästan genialt, men en bit in i spelet låter Melani tanterna ge sig ut på en omotiverad inköpsrunda i kvarterets ICA-butik. De följs av en handkamera och allt visas på en filmduk i fonden, samtidigt som föreställningen går vidare och den svenska texten visas på samma filmduk. Tanterna återkommer med sina matkassar och dukar upp till en måltid – på Olle Persson. Men då har föreställningen tappat allt fokus och publiken liksom irrar omkring i undran över vad som händer. Inte blir det bättre när en tant drar i gång en motorsåg(!). Om det är en blinkning åt den moraliska panik som spred sig över landet med den ytterligt mediokra filmen ”Motorsågsmassakern” (1974) är idén otydlig.
Solisterna är utmärkta: Olle Persson har en vacker baryton och en självklar scennärvaro, Miriam Ryen besjunger sällhetens lycka med sin eleganta sopran och en av föreställningen höjdpunkter är countertenoren William Bakers tolkning av den stekta svanens öde att ”modo niger et ustus fortiter” (brunstekt och svårt bränd) väntar på att bli serverad.
I tredje delens ”sånger om kärlek” – där Olle Persson är lysande samsjungen med sopranen Miriam Ryen – ligger dolda och öppna aggressioner i mannens och kvinnans lust och lustar. I avslutningens ”O Fortuna” drar det isande kallt i insikten om det oundvikliga slutet.
Körerna och orkestern var mycket bra det är en prestation i sig att få tre så olika körer som Folkoperans egen kör, Adolf Fredriks kyrkas barn och juniorkör och Mikaeli kammarkör att samsjunga till en njutbar enhet.
Folkoperans ”Carmina burana” har mycket att förundras över, men mer att glädjas åt.

  Sthig Jonasson
 
  © Sthig Jonasson
Foto: Kerstin Ramdén

 

Utlagd 2012-11/19