Sthig Jonasson
Capriccio, Operan

Efterlängtad nypremiär
  Först texten sedan musiken (Wagner).
Först musiken sedan texten (Verdi).
Endast text ingen musik (Goethe).
Endast musik ingen text (Mozart).
(Richard Strauss om förhållandet
text – musik.)

Scen: Operan
Opera: Capriccio
Musik: Richard Strauss
Libretto: Clemens Krauss och Richard Strauss
Översättning för textmaskin: Lasse Zilliacus
Regi: Wilhelm Carlsson
Scenografi: Lars Österbergh
Koreografi: Elise Englund
Dirigent: Ralf Weikert
Medverkande: Charlotta Larsson, Ola Eliasson, Jonas Degerfeldt, Carl Ackerfeldt, John Erik Eleby, Marianne Eklöf, Magnus Kyhle, Marianne Hellgren Staykov, Conny Thimander, Magnus Lindén Betjänter: Göran Enegård, Michael Svedberg, Carl Walin, Håkan Starkengren, Joaquin Munoz, Markus Norrman, Jaques Radinson, Lars Martinsson
Dans: Kamilla Tell Aronsen
Hovkapellet
Speltid ca 3 tim.

Nästan Richard Strauss opera ”Capriccio” från 1942 fick sin svenska premiär på Operan först 1999 och har nu haft nypremiär.
Det är en elegant och sevärd uppsättning av en opera som har en tung historia att släpa på. ”Capriccio” är Richard Strauss femtonde och sista opera, den uruppfördes i München 1942. Både repetitioner och föreställningar avbröts av ständiga bombanfall och 1943 lades teatern i ruiner.
Regissören, Werner Carlsson (Robyns pappa), har placerat den både i sent 1700-tal och i tidigt 1940-tal med flyglarm och bombkrevader. På ett slott i närheten av Paris har en grupp människor samlats för att fira grevinnan Madeleines födelsedag med en storslagen festföreställning där två italienska sångare skall uppträda. Hon är en ung, vacker änka som både kompositören Flamand och poeten Olivier åtrår. De grälar, ibland lätt handgripligt, om poesins och musikens företräden. Och drar med sig de övriga gästerna in i en diskussion om konsternas inbördes ställning. Det handlar om vad som är viktigast: orden eller musiken, elegant nerkokat till ”Prima la musica, dopo le parole” eller ”Prima le parole, dopa la musica”. Flamand och poeten Olivier är båda är lika självgoda, håller på sin konstart och är övertygade om att grevinnan, av oklara skäl, skall välja en av dem till livskamrat.
Sirener tjuter och bomber faller, aktörerna betraktar den brinnande staden ett ögonblick men återgår sedan till diskussionen om musik och poesi. När kulturen och den gamla världen går under diskuterar Strauss operaestetik. Men kulturen måste överleva för mänsklighetens skull.
Mot både poesin och musiken står teaterdirektören La Roche som har en idé om att göra teater och opera som folk vill se. Han hävdar att utan regissören skulle operapubliken lika gärna kunna stanna hemma. För vad är opera egentligen? Texten är ohörbar (ofta lika så gott det), ariorna kommer inte till sin rätt, recitativen är tråkiga och musiken bagateller. Nej, utan regi och scenografi skulle opera vara en omöjlig konstform.
Inför detta generalangrepp sluter Flamand och Olivier fred för att tillsammans skriva en opera om den diskussion de fört. De skall alltså skriva den opera som redan spelas.
Charlotta Larsson gör en utmärkt litet avmätt, tolkning av den svåra huvudrollen som grevinnan Madeleine. Ola Eliasson är utmärkt som grevinnas bror, själv greve, och festföreställningens mecenat. John Erik Eleby ger en djup och, trots allt, rätt sympatisk bild av den bästvetande teaterdirektören La Roche. Jonas Degerfeldt, som en litet ironisk Flamand, och Carl Ackerfeldt som den romantiskt överspände poeten Olivier gör båda goda roll- och sångprestationer.
När diskussionen verkar gå i stå glider Marianne Eklöf in som teaterdivan Mlle Clairon och lägger raskt an på greven och för med sig en aning om livet utanför slottet. Som de italienska sångarna gör Marianne Hellgren Staykov och Conny Thimander precis vad de skall liksom Magnus Lindén i sin lilla hovmästarroll. Bra är också Magnus Kyhle i operans komiska roll sufflören som somnat nere i sitt hål och blivit bortglömd. Han tycker att han är viktigast på teatern: ”När jag somnar blir jag en stor händelse. Skådespelarna talar inte längre – publiken vaknar.”
Inte någon lysande story, men som så ofta på Operan lyfter sångarna föreställningen ett snäpp högre än man trodde var möjligt. ”Capriccio” egentligen enda dramatisk höjdpunkt är en oktett där alla inblandade grälar om hur programmet till grevinnans födelsedagspartaj skall utformas. Det är spirituellt, ironiskt och humoristiskt.
Men avskalad den eleganta scenlösningen och regins lätthet är det Strauss musik, vältolkad av Hovkapellet under ledning av Ralf Weikert och sångarna som håller greppet om oss åskådare.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-03-18