Sthig Jonasson
Cabaret, Stockholms stadsteater
Berlin i början av 1930-talet. Desperat nöje vid avgrunden

Scen: Stockholms stadsteater
Musikal: Cabaret
Musik: John Kander
Libretto: Joe Masteroff efter en pjäs av John van Druten och berättelser av Christopher Isherwood
Sångtexter: Fred Ebb
Översättning: Mia Törnqvist
Översättning sångtexter: Daniel Epstein
Regi: Colin Nutley
Scenografi och kostym: Charles Koroly
Koreografi: Lars Bethke
Kapellmästare: Martin Östergren
Medverkande: Helena Bergström, Rikard Wolff, Johannes Bah Kuhnke, Sven Wollter, Siw Malmkvist, Lena B Eriksson, Lindy Larsson, Lars Bethke
Artister på Kit-Kat-Klubb
Kit-Kat-Klubbens orkester

I slutet av 1920-talet kom författaren Christopher Isherwood till Berlin och sögs in i ett dekadent nöjesliv, som han berättat om i boken ”Goodbye to Berlin (1939). Isherwoods berättelser blev så småningom talpjäs, film och musikal – ”Cabaret”.
När Colin Nutley regisserar musikalen ”Cabaret” på Stockholms Stadsteater är det en påkostad föreställning: kändistätt på scenen, levande musik och en vulgärt målad balett av tjejer och transor, där inte alla – om ens någon – är ung och vacker.
Handlingen utspelas de första åren på 1930-talet i Berlin det den unge amerikanske författaren Cliff Bradshaw kommer och tar in på Fräulein Schneiders pensionat innan han drar ut för att fira på Kit-Kat-Klub. En sunkig sylta med tvivelaktiga gäster och andra rangens artister. Där kommer han i kontakt med Sally Bowles en engelsk sångerska med tveksam vandel. Sedan följer en kort och stormig kärlekshistoria.
På Kit-Kat-Klub är det en vitsminkad Rikard Wolff konferencieren Max, som leder kabarén. Han dyker upp var som helst, men tar egentligen ingen del i skeendet utan är en ironisk betraktare, omöjlig att placera vare sig som god eller ond.
Huvudpersonen som den neurotiska Sally Bowles gör Helena Bergström, med ett stort skådespelarregister som hon inte utnyttjar tillräckligt. Det finns något präktigt över Helena Bergström som förtar trovärdigheten hos Sallys desperation och trasighetens alla demoner som hon håller på avstånd med ett glättigt yttre och en till synes obekymrad oberördhet.
Johannes Bah Kuhnke spelar Cliff litet tillbakalutad, nästan karaktärslöst, som om också han bara var en betraktare. Vilket han ju också är. Det är inte för inte som en av de mest citerade raderna i ”Goodbye to Berlin” är ”I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking”.
Lars Bethke som den sympatiske nazisten Ernst Ludwig blir mer svårfångad och opålitlig när första akten avslutas med en oreflekterad och förföriskt vacker hyllning till ”das Vaterland”. Lena B Eriksson gör en utmärkt tolkning av den lättfotade Fräulein Kost alla matrosers väninna. Hon bor på pensionatet och tar del i Sallys och Cliffs liv.
Siw Malmkvist gör ett fint porträtt av pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider och Sven Wollter som hennes uppvaktande judiske frukthandlare Herr Schultz. De är småfolk som inte har någon del i Berlins hektiska nöjesliv. De har några ömsinta och stilla scener som berör.
Föreställningens scenografi befinner sig hela tiden i ett gränsland mellan Kit-Kat-Klubb och Fräulein Schneiders bedagade pensionat. Det fungerar bäst när spelet försiggår i Cliffs skitiga hyresrum med järnsäng och trasig länstol, medan nattklubbskänslan mer sällan infinner sig på Kit-Kat-Klubbens scen.
Colin Nutley uppsättning av "Cabaret" blir allt intensivare ju längre föreställningen varar. Då blir också sångnumren och spelscenerna samstämmiga. På Kit-Kat-Klubb pulserade nöjet medan världen därute blev allt kallare och hårdare.
Det är sevärt och med den ensemblen borde det bli en publiksuccé. till.

 

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-10-13