Sthig Jonasson
Cabaret, Norrköpings teater
Svart desperation vid avgrunden

Scen: Norrköpings teater
Musikal: Cabaret
Musik: John Kander
Libretto: Joe Masteroff efter en pjäs av John van Druten och berättelser av Christopher Isherwood
Översättning: Carsten Palmær
Sångtexter: Fred Ebb
Regi: Tereza Andersson
Scenografi och kostym: Sven Dahlberg
Koreografi: Mattias Carlsson
Kapellmästare: Janne Lindstedt
Medverkande: Richard Carlsohn, Martyna Lisowska, Tobias Almborg, Liselotte Lindeborg, Jörgen Mulligan, Therése Angleflod, William Wahlstedt,Karin Oscarsson
Kit Kat Boys: Fredrik Frid Giertz, Denny Lekström, Bruno Mitsogiannis, Johan Klarbrant, Daniel Mitsogiannis
Kit Kat Klubbens orkester
Spelas i Norrköping t. o. m. 14 februari, i Linköping 13 mars – 3 maj

För tredje gången sätts nu musikalen ”Cabaret” upp på Norrköpings teater. De två tidigare uppsättningarna har blivit succéer och allt talar för att det blir tredje gången gillt. Den här föreställningen är nämligen en av de bästa som gjorts på en svensk scen.
Handlingen utspelas de första åren på 1930-talet i Berlin med ett desperat nöjesliv i skärningen mellan ekonomisk kris och den framväxande nazismen. Hit kommer Cliff Bradshaw, amerikan med författardrömmar, efter att ha fått hjälp att hitta ett rum på Fräulein Schneiders bedagade pensionat dra han ut på stan och hamnar på Kit Kat Klub. En sunkig sylta där underhållningens b-lag uppträder. Där träffar han Sally Bowles en engelsk sångerska med lika tveksam talang som vandel. Sedan följer en kort och stormig kärlekshistoria i nazismens slagskugga.
Huvudpersonen som den neurotiska 19-åriga Sally Bowles görs av den välsjungande Martyna Lisowska. Men hon är litet för präktig och stabil för att hennes desperation och trasighet skall vara övertygande. Även i andra aktens svärta lever hon till synes obekymrad och oberörd av det alltmer hotfulla politiska läget.
Tobias Almborg spelar Cliff litet tillbakalutad, nästan karaktärslöst, som om också han bara var en betraktare. Vilket han ju också är. Det är inte för inte som en av de mest citerade raderna i ”Goodbye to Berlin” är ”I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking”. I andra akten, när tonen blir mörkare, får också Almborg mer kraft i sin Cliff.
På Kit Kat Klub är Richard Carlsohn en androgyn konferencier. Han verkar finnas överallt, men han tar egentligen inte del i skeendet utan är en utanförstående betraktare. Carlsohn är fullkomligt lysande med ett väloljat utspel som drar den rätt sjabbiga historien framåt. Å andra sidan verkar inte Kit Kat Klub vara något riktigt syndens näste.
Liselott Lindeborg gör ett fint porträtt av pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider och Jörgen Mulligan som hennes uppvaktande judiske frukthandlare Herr Schultz. De är småfolk som inte har någon del i Berlins hektiska nöjesliv och de tror att allt kommer att ordna sig. De har några rörande och ömsinta scener. Fräulein Schneider som överlevt ett världskrig och en depression är säker på att överleva också nazisterna. Inneboende på pensionatet är också den lättfotade Fräulein Kost – alla flottisters väninna – utomordentligt tolkad av Thérese Angleflo.
William Wahlstedt som den sympatiske nazisten Ernst Ludwig blir mer svårfångad och opålitlig när första akten avslutas med en oreflekterad och förföriskt vacker hyllning till ”das Vaterland”.
Det här är ingen glittrig show, men kabarékänslan nära och intensiv. Till det bidrar inte minst baletten Kit Kat Boys. De är varken unga eller vackra transor, men deras koreografi är kraftfull.
På Kit Kat Klubb flödade nöjet svart och desperat medan livet ute blev allt kallare och hårdare.

 

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-12-21