Sthig Jonasson
Lucrezia Borgia, GöteborgsOperan

Se- och hörvärd belcantoopera

Scen: GöteborgsOperan
Opera: Lucrezia Borgia
Musik: Gaetano Donizetti
Libretto: Felice Romani efter ett drama av Victor Hugo
Scenografi: Henrik Ahr
Koreografi: Thomas Wilhelm
Regi: Christof Loy
Dirigent: Giancarlo Andretta
Sångare: Mats Persson, Katja Levin, Bülent Bezdüz, Ann-Kristin Jones, Joel Annmo, Andreas Lundmark, John Sax, Erik Årman, Marco Stella, Jonas Olofsson, Anders Lorentzson
GöteborgsOperans kör och orkester
Speltid ca 3 tim.

Den som i vår besöker Göteborg bör inte missa GöteborgsOperans uppsättning av Gaetano Donizettis tragiska belcantoopera ”Lucrezia Borgia” från 1833. Den är sällan spelad i Sverige, senast var det 1903(!) och den här uppsättningen är hämtad från Bayerische Staatsoper, där den hade premiär 2009.
Operan bygger på Victor Hugos inte helt historiskt korrekta drama om den mäktiga renässansfamiljen Borgia på 1400- och 1500-talet. Huvudperson är den ryktbara Lucrezia Borgia, hertiginna av Ferrara mansslukerska och giftmörderska. Hon var dotter till Rodrigo Lanzol Borgia, från 1492 påve Alexander VI, och syster till den ökände maktspelaren Cesare Borgia. Lucrezia var en bricka i ett storpolitiskt maktspel och de äktenskap hon ingick regisserades av brodern med pappa påvens godkännande.
Regissören Christof Loys uppsättning har en vokal intensitet som stämmer väl med Donizettis komplexa musikdrama. Han har total koncentration på musiken och relationerna mellan människorna på scenen med flytande övergångar mellan olika verklighets- och tidsplan, mellan renässans, 1800-tal och nutid.
Den ryska sopranen Katja Levin – kanske mer känd under sitt ryska namn Jekaterina Morozova – gör titelrollen Lucrezia som harmset tillbakavisar anklagelserna för giftmord på Ferraras adel och tycker att anklagelserna är orättvisa. Levin har en snabb och behärskad koloratur och gör Lucrezia som en nyckfull, fullständigt hänsynslös och livsfarlig maktspelerska. Levin är dramatiskt övertygande i de incestuösa duetterna med Lucrezias okände son, Gennaro. Och är mycket bra i den patetiska slutscenen, där hon befinner sig i ett tillstånd, mellan dröm och vakenhet. Operan slutar med att hon, som hämnd för en påstådd kränkning, förgiftar Gennaros vänner och av misstag då också sonen som dör i sin mors armar. Hejdlöst tragiskt och romantiskt.
Mats Persson är helt lysande som Lucrezias fjärde make Don Alfonso, som trots sin makt kan inte göra något för att förhindra att hustruns hämndbegär slår över i ren mordlust. Tenoren Bülent Bezdüz sjunger Lucretzias hemlige son, den labile Gennaro, med svärta och lidelse för den kvinna han hatar och föraktar – hans mor. Ann-Kristin Jones har en avskalad mezzo och är utmärkt i byxrollen som Gennaros kompis Orsini.
Dirigenten Giancarlo Andretta leder GöteborgsOperans orkester skickligt genom den impulsiva musiken och ger kören utrymme att medagera i historien.
Scenografin är minst sagt minimalistik och består av några stolar och en lysande neonskylt med texten ”Lucrezia Borgia” på fondväggen. Väggen glider allt längre ut i kulissen under spelets gång. Till slut syns bara ordet ”orgia”, som en slutkommentar till spelet. Den enda färgen i allt det genomgående grå är när Lucrezias blodröda klänning i hennes första entré.
Även om scenografins minimalism och solisternas rätt stela agerande gav närmast ett intryck av en konsertant föreställning är ”Lucrezia Borgia” på GöteborgsOperan sannerligen se- och, framför allt, hörvärd.

  Sthig Jonasson
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-04-18