Sthig Jonasson
Bernardas hus, Dramaten


Ångande av återhållet sex

Scen: Dramatens lilla scen
Pjäs: Bernardas hus
Text: García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi och bearbetning: Christian Tomner
Scenografi och kostym: Karin Lind
Musik: Thomas Lindahl

I rollerna: Marie Göranzon, Basia Frydman, Tanja Lorentzon, Lina Englund, Melinda Kinnaman, Julia Dufvenius, Anita Wall, Inga-Lill Andersson, Lanna Olsson, Wallis Grahn
Spelas t.o.m. 31 augusti. Speltid: 1 tim. 50 min.

Bernarda Alba sörjer inte sin man, men med sin järnhårda moral är hon noga med att hålla på konventionerna. Hennes höga börd och den välputsade fasaden får inte ifrågasättas i den lilla spanska byn. Hon håller sina fem giftasvuxna döttrar inlåsta innanför hemmets fyra väggar, men i hettan sipprar världen in med sina lockande män, sina ljud och dofterna som lovar mer än den förkvävande hematmosfären.
García Lorcas svettigt instängda historia ”Bernardas hus”, från 1936, spelas nu på Dramatens lilla scen i en rätt konventionell uppsättning med Marie Göranzon som en otäckt domderande och maktfullkomlig Bernarda med total dominans över döttrar och tjänstefolk. Hon fyller sitt stängda hus med framtvingad lydnad, men också fjäsk, förtal och ångande längtan medan döttrarna fyller sina brudkistor med kantade lakan och nattlinnen med spets.
Utöver de fem döttrarna finns i huset också en piga (Inga-Lill Andersson) och husfrun Poncia (Anita Wall) som ser och hör allt och som blir en sorts alternativ modersgestalt när Bernarda inte ser, eller vill se, det som sker mitt framför hennes ögon.
Enda hotet, utöver grannarnas skvaller är bara friaren Pepe som Bernardas fem döttrar tvingas koncentrera sig på. Ju mer Bernarda försöker stänga allt detta ute, desto mer hotar det hennes hus. Hotet från världen utanför kommer från den osynlige Pepe Romano som ständigt närvarande i allas längtan och trånad. Pepe friar till den äldsta systern, Angustias (Tanja Lorenzon), och som älskas av både den puckelryggiga Martirio (Melinda Kinnaman) och den yngsta Adela (Julia Dufvenius).
När Adela revolterar slutar det i katastrof, som måste ske när alla naturliga känslor undertrycks. Också då månar Bernarda om familjens skenhelighet med den kvinnliga hedern och orördheten som mantra.
Regissören Christian Tomner, som låter sin uppsättning av ”Bernardas hus” stanna kvar i den pre-Francotid den skrevs, gör ingen nyskapande tolkning – det behövs inte. Den är ruskig nog som den är. Det är en uppsättning utan tydliga allegoriska snitt till vår nutid. Den är närmast en instruktion i hur könsförtrycket upprätthålls kvinnor emellan. Den explosiva stämningen lyckas ensemblen gestalta med trovärdig inlevelse. n fråga om kultur och personliga preferenser. ” Re. Beauty” formas till en upplyftande helkväll med GöteborgsOperans balett.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

 


   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-04-20