Sthig Jonasson
Askungen, Operan

Underhållande feel good-saga

Scen: Operan
Opera: Askungen
Musik: Gioacchino Rossini
Libretto: Jacopo Ferretti
Översättning poå textmaskin: Lasse Zilliacus
Regi: Irina Brook
Scenografi: Noëlle Ginefri
Video: Frédéric Durieu och Kristine Malden
Medverkande: Malena Ernman, Daniel Behle, Katarina Leoson, Karin Ingebäck, Bruno Praticò, Jesper Taube, Lennart Forsén
Hovkapellet och herrar ur operakören
Spelas t.o.m. 12 juni. Speltid 2 tim. 50 min.
Framförs på italienska med svensk text på textmaskin e
rsh

Operans uppsättning av Gioacchino Rossinis koloraturtäta opera ”Askungen” är ingen barnföreställning – även om intrigen är den välkända, men den elaka styvmodern är ersatt av en självgod styvfar och istället för den goda fen dyker en filosof och god vän till prinsen upp och styr och ställer med spelet. Föreställningen är som en modern TV-reality där drömmen om att bli upptäckt finns – inte bara hos Askungen utan lika mycket hos de malliga självupptagna styvsystrarna. Här är inte prinsen ute på någon skoprovning efter balen utan det är Askungen som ställer krav på prinsen: ”Sök upp mig, lär känna mig och om du fortfarande tycker om mig när du vet vem jag är så säger jag ja.”
Dagens operaaskunge bläddrar i en veckotidning och drömmer om prins Don Ramiro medan hon försöker få en utsliten espressomaskin att leverera kaffe i styvpappans sunkiga italienska sportbar där en ändlös rad fotbollsmatcher visas på TVn. Hon är ständigt hunsad av styvfar och de gapiga styvsystrarna. Prins Ramiro har, som sig bör, en elegant takvåning med fantastisk utsikt och möblerad med det senaste av designmöbler och ett par jättelika glasskor i ett hörn, medan det mest iögonenfallande konstverket à la Duchamp är en stor industridammsugare som kan ha lånats från Reginas Askungenuppsättning för några år sedan.
Trots alla scenografiska lustigheter är det i alla fall de enskilda sångarna som får föreställningen att lyfta till den högre underhållningens höjder. Den anslående vackert blonda mezzosopranen Malena Ernman gör titelrollen med en charmig självironisk distans. Hennes Askunge växer under spelets gång från hunsat barbiträde till nobelt förlåtande prinsessa. Ernman imponerar med sina många snabba koloraturer och sitt agerande. Ernman ger liv och lust åt Rossinis musik.
De båda koögt gloende, fåfänga och ständigt grälande systrarna Clorinda och Tisbe görs med skärpa och profil av Karin Ingebäck (Clorinda) och Katarina Leoson (Tisbe). Clorinda och Tisbe fattar först i sista scenen att de blivit blåsta på prinsen – det gillar de inte. Den tyske tenoren Daniel Behle gör prins Ramiro så bra som man bara kan önska och dessutom ser han faktiskt ut som en modern partyprins.
Föreställningens riktiga showstopper är den magnifike Bruno Praticò som Askungens styvfar Don Magnifico. Han formligen väller in på scenen iklädd Zlatans(!) gulblå matchtröja och gör sin roll med publikfriande komiska blinkningar – för att inte säga att han skamlöst flirtar med publiken. Vid ett scenbyte bakom ridån stannar han kvar framför och drar – till publikens jubel – av Domenico Modugnos superhit från 1958 ”Nel blu du pinto del blu” (alltså: ”Volare”).
Operaintrigen leds år rätt håll av Lennart Forséns filosofiskt lagde prinsrådgivare Alidoro. Forsén har sällan varit så bra som här och när han likt en annan professor Voland gör entré med sin magiska låda ler han (mycket) brett mot publiken i öppet samförstånd när han fixar till det mellan prinsen och Askungen. När prinsen Ramiro skall pröva de olika brudkandidaternas sinnelag låter han betjänten Dandini uppträda som prinsen, medan prinsen själv uppträder som tjänare. Det har Dandini inget emot och inte heller Jesper Taube som gör rollen. Han verkar trivas i rollen festgald stand in.
När allt är klart och Askungen får sin prins – eller om det är prinsen som vinner Askungen – så är slutscenen ett äkta sagoslut lång showtrappa, änglavingar på Alidoro, ”The End” skrivet på filmduken och Ernman i en sällsynt ful guldklänning. Hela regikonceptet av Irina Brook är f.ö. inköpt från Théâtre des Champs Elysees i Paris där ”Askungen” hade premiär 2003. Inte helt fel: Brook är fyndigt noga med detaljerna, överarbetar inget och låter heller inget ske slumpmässigt. Rossini ville underhålla och Operans
"Askungen" är en storartad feel-good-saga, men det finns också något allvar bakom komedin.


  Sthig Jonasson

 

 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-06-03