Jag skruvar lampan ner och bjuder frid
Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
med sändebudets rätt från tid till tid
vårt öde speglat i galaxens hav
Mimarobens slutord

Sthig Jonasson

Aniara, Stockholms stadsteater


Mäktigt sorgespel i rymden
Scen: Stockholms stadsteater
Opera: Aniara. En revy om människan i tid och rum
Text: Harry Martinson
Musik: Andreas Kleerup
Dramatisering och regi: Lars Rudolfsson
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Koreografi: Sara Larsson Fryxell
Ljus: Linus Fellbom
Medverkande: Helen Sjöholm, Sven Ahlström, Iwa Boman, Katharina Cohen, Dan Ekborg, Albin Flinkas, Maria Heiskanen, Ingvar Hirdwall, Steve Kratz, Sara Larsson Fryxell, Marika Lindström, Lena Nilsson, Odile Nunes, Robert Panzenböck, Kajsa Reingardt, Eva Rexed, Sara Jangfeldt, Helge Skoog, Claire Wikholm, Sven Wollter, Kristoffer Berglund, Gabriel Olbers Musiker: Hanna Helgegren, Anders Olsson, Anne Pajunen, Anna Rodell, Åsa Stove, Anna Wallgren, Lars Warnstad, Karolina Weber Ekdahl, Christina Wirdegren-Alin Musiker: Hanna Helgegren, Anders Olsson, Anne Pajunen, Anna Rodell, Åsa Stove, Anna Wallgren, Lars Warnstad, Karolina Weber Ekdahl, Christina Wirdegren-Alin

Spelas t.o.m. 31 december. Speltid ca 3 tim. 10 min.

Stockholms Stadsteater firar nu sitt halvsekeljubileum med Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”, en revy om människan i tid och rum. Martinsons existentiella betraktelse över människans och mänsklighetens öde har Lars Rudolfsson komprimerat till dryga tre timmars andlös teater.
Det handlar om goldondern Aniara som skall ta 8 000 flyktingar från den strålförgiftade jorden till Mars. Aniara är bara ett av en stor goldonderflotta som evakuerar jordens befolkning till Mars eller Venus. Efter en rutinstart från staden Dorisburg tvingas Aniara till en nödgir och kommer ur kurs rakt in i Lyrans stjärnbild – 30 000 år bort.
Aniaras undergång är säker och passagerarnas död oundviklig. Emigranterna söker de första åren tröst hos Mima, en dator som fångar upp fragment av tankar i rymden och visar dem som bilder. Mima har egna känslor och samvete och när hon på sjätte året får in bilden av hur Dorisburg sprängs går hon under i outsäglig smärta.
Efter Mimas död dövar emigranterna sin ångest med dans, droger och religiösa sekter där begär och fromhet trängs. Nu drar kittlarsekten genom gångarna, nu dansar Libidel extatiska sexdanser med ett gnistrande smycke i naveln och nu talar profeter.
Utanför är det isande tomt: någon gång skymtar en svartnad sol, en brinnande nova, ett spjut som snabbt passerar eller ett ofantligt moln av glödande snö som drivit kring i miljarder år och ”sökt ett berg att vila på”. De 8 000 emigranterna blir allt äldre och färre i goldondern som förfaller alltmer.
Regissören Lars Rudolfsson har kortat och stuvat om Martinsons text. Det blir som en nummerrevy när han låter människorna komma fram och berätta sin historia. En efter en. Det är effektivt, men man aldrig lär känna någon och ingen rollfigur utvecklas, likväl finns där en rad exakt utmejslade roller.
Mima är inte en bildskärm utan en levande människa som Claire Wikholm gör med själens svärta och smärta. Mimas tekniker, Mimaroben, historiens berättare, görs av Sven Ahlström till en inkännande och sympatisk Mimas tjänare som förgäves försöker pussla ihop Mimas skärvor. Ahlström är mycket bra som föreställningens säkra centrum.
Där finns Iwa Bomans Rymdhistoriker, Dan Ekborg som Högkomiker Sandon. En komiker vars komik gå över i ångest. Helge Skoogs Chefsastronom berättar i expressfart om den lilla blåsan i Guds andes glas som tar tusen år för att fullborda ett varv och Sara Jangfeldt låter sin naivt levnadsglada Daisi Doody, som till fullo behärskar Dorisburgslangen, dansa tidens modedans, yurg. Där finns även den sörjande Rymdmatrosen som Sven Wollter låter bli stilla uppgiven när han försöker minnas den sista levande våren på jorden. Aniara styrs av den maktfullkomlige Chefone som Ingvar Hirdwall gör exakt med stramt tillknäppt spel. Libidel blir i Odile Nunes tolkning en kärleksgudinna som ger tillfällig lindring för själens obotliga ensamhet.
Föreställningens höjdpunkt är Helen Sjöholm som den blinda poetissan från Rind. Med sin klara uttrycksfulla röst låter hon poetissans egen ångest glimta fram i några ballader.
Och i utsiktsrummet sitter ett gammalt par från Gond med sina knyten väntande på landning...
Publiken slussas in i salongen genom en stålkonstruktion: avgångshallen för emigranter där emigrantkontrollanten Doris på stora videoskärmar informerar och instruerar emigranterna om de regler som gäller under resan och vid framkomsten till Mars. När publiken sitter på plats vrids hallen ett halvt varv och visar skeppets inre som är en spegling av den salong där publiken sitter. Det finns ingen science fiction-miljö, inga blinkande datorskärmar, inga metalliska högtalarröster, det är bara en vanlig teatersalong vi ser. Gränsen mellan scen och salong suddas ut och vi är alla med ombord på Aniara i rymdens kyla.
Kompositören Andreas Kleerup lägger ett lättt vinande, svävande, ackord över föreställningen i en rad repetitiva minimalistiska loopar som följer den dödsdömda goldondern ut i intet. Då blir inslagen av populärmusik från Mars och Venus enbart ironiska grimaser inför det oundvikliga slutet. Det är en musik för vår tid och i samklang med Martinsons text.

 

 

Fotnot: Harry Martinsons Aniara kom ut, 1956, elva år efter Hiroshima och Nagasaki när kapprustningen var som mest intensiv och kallt krig och terrorbalans stod högst upp på den politiska agendan.
Idag då kärnvapenhotet har kompletterats med klimathotet är den förödda värld som Aniaras emigranter flydde från är högst aktuell.

Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-10-25