Sthig Jonasson
Alice i Underlandet, Maxim

Amy Diamond som Alice
Scen: Maximteatern, Stockholm
Familjemusikal: Alice i Underlandet
Författare: Lewis Carroll
Översättning och sångtexter: Manusfamiljen
Regi: Pontus Ströbaeck
Scenografi: Niklas Philipsson
Kostym: Clara Ahlström
Koreografi: Denise Holland Bethke
Musik: Krister Lundkvist
Medverkande: Amy Diamond, Roger Westberg
Spelas t.o.m. 6 januari därefter vissa dagar t.o.m. 8 maj 2010. Speltid ca 1 tim 10 min (utan paus)

 

En dag när Alice, som är sju och ett halvt år, skall fotograferas och bara har störttråkigt och nästan somnar händer något konstigt. Plötsligt möter hon en stressad kanin som tittar på sin klocka och förklarar att han är försenad – säkert till något ytterst viktigt. I nästa ögonblick faller Alice nedåt genom ett kaninhål ner i underjorden, där – i Underlandet – möter hon en rad udda figurer: en rökande och filosoferande kålmask, en flinande katt som nästan inte finns, en hattmakare som bjuder in till ett teparty – eller inte – och en lättretad drottning, som vill hugga huvudet av alla som inte omedelbart faller henne i smaken, men hon är egentligen bara ett spelkort ur ”en helt vanlig talande kortlek”.
Maximteaterns nyskrivna familjemusikal ”Alice i underlandet” följer kort, men tämligen nära Lewis Carrolls sagor om Alice och hennes storslagna och märkliga äventyr i Underlandet. Där man måste springa allt vad man kan för att stå still, man växer fyra meter om man äter en kaka och börjar man gråta blir det snart ett helt hav av tårar som hotar att dränka allt och alla.
Regissören Pontus Ströbaeck använder sig av en fiffig scenografi och spelar på publikens fantasi för att göra Alice äventyr alldeles verkliga.
Populära Amy Diamond, får inte så många tillfällen till sång, men är förvånande levande och riktig som Alice och i några scener lyfter hon sin Alice från att vara en litet lillgammal sjuåring till en spännande karaktär. I alla övriga roller uppträder Roger Westberg särskilt hans spelkortsdrottning med en tydligt och omisskännlig tysk brytning minns man gärna. Allt drottningen säger är strunt och missuppfattningar mixad med en och annan begriplighet. Till slut känns det som om nonsensbrevet Alice läser upp är det mest begripliga i den här pjäsen.
”Alice i underlandet” är en föreställning som kan roa barn upp till 10 år och vuxna över 20, men för åldergruppen däremellan är det nog alltför barnsligt. I varje fall var det så för mina följeslagare 10 och 12 år. Amy Diamond lockar säkert många barnfamiljer. Den flickan kan det bli något riktigt stort av – om hennes talang vårdas och utvecklas.


 

Fotnot. Lewis Carroll hette i själva verket Charles Lutwidge Dodgson och var matematiker till yrket. Ursprunget till ”Alice i underlandet” är en historia han berättade för en liten flicka, Alice Liddell, under en roddtur på Themsen(!). Dodgson var dessutom en föregångare på fotoområdet och har lämnat efter sig en rad foton på de barn som han berättade sina historier för. Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-12-27