Sthig Jonasson
West Side Story på Stockholms stadsteater

Slagsmål om en sunkig gatstump
Teater: Stockholms stadsteater
Musikal: West Side Story
Musik: Leonard Bernstein
Libretto: Arthur Laurents
Sångtexter: Stephen Sondheim
Översättning: Rikard Bergqvist
Regi: Ronny Danielsson
Scenografi: Lars Östbergh
Koreograf: Roger Lybeck
Dirigent: Joakim Hallin
Medverkande:
Vuxna: Jonas Hellman-Driessen, Marika Lindström, Tomas Bolme
Jets: Fredrik Lycke, Michael Jansson, Christina Lootus, Frida Modén Treichl, Jessica Marberger, Oscar Pierrou Lindén, Glenn Daniel Nilsson, Albin Flinkas, Niclas Gullberg, Fredrik Lexfors, Jonas Schlyter, Kristofer Wannefors
Sharks: Sanna Gibbs, Karl Dyall, Alexander Larsson, Lagaylia Frazier, Joanna Perera Eriksson, Cilla Silvia, Kitty Chan, Felicia Maurice, John-Alexander Eriksson, David Joseph, Camilo Ge Bresky, Dan Dahlin, Niklas Berglind, Kenny Svensson, Ausben Jordan
Speltid ca 2 tim. 40 min.

I musikalen ”West Side Story” krävs det att skådespelarna skall kunna agera, dansa och sjunga – på hög nivå. I sin uppsättning på Stockholms stadsteater tar Ronny Danielsson till vara skådespelarnas styrka och möjligheter, utan att behöva göra något nytt av historien
Storyn är välkänd: Romeo och Julia i ett våldsamt New York. Året är 1957 och två gäng – Jets och Sharks – slåss om samma ynkliga lilla gatstump i en förslummad stadsdel. Jets och Sharks är så djupt på samhällets botten att de inte kan ta ut sina aggressioner och frustrationer på någon annan än varandra. Redan i den inledande scenen förstår man att hatet mellan gängen är för ingrott och för glödande – det kommer att sluta illa. I stormens öga försöker Tony från Jets och Maria från Puerto Rico (Sharks) försvara sin kärlek.
Den naive och idealistiske Tony spelas av Fredrik Lycke. Lycke är sympatisk som Tony, men för tunn som den hårdföre f.d. gängledaren som lämnat gänget för att söka sig ett nytt liv. På en dans där de båda gängen möts slår kärleken till med omedelbar och förödande kraft mot Tony och Maria. Sanna Gibbs är en oskuldsfull Maria som kokett självmedveten lyfter ”Jag är vacker” till en av föreställningens höjdare. Samspelet mellan Lycke och Gibbs fungerar bäst i kärleksscenerna som i det första darrande kärleksmötet där de knappt nuddar varandra.
Det tyngsta lasset drar Karl Dyall som Bernardo, Marias bror och ledare för Sharks, och Michael Jansson som den livsfarlige Riff i Jets. Spänningen mellan de båda är förtätad och olycksbådande. Efter Riffs och Bernardos död, i ett knivslagsmål som urartar, tar den upphetsade Action (Glenn Daniel Nilsson) och den hämndlystne Chino (Alexander Larsson) kommandot över gängen. Lagaylia Frazier gör Bernardos tjej, den hetsiga Anita, som snabbt skiftar humör och när allt faller samman blir hon direkt livsfarlig. Det är Anita som utlöser våldsspiralen som krossar de älskande.
Besvärande är ensemblens faktiska ålder. I ”West Side Story” skall de föreställa vara i tonåren men Karl Dyall må vara en fantastisk dans- och showman, men han är 46 år och Frazier är 52 år.
Bortsett från de stora rollerna spelar de övriga i ensemblen små eller understödjande roller. Med undantag för Riffs flickvän, Graziella, som Frida Modén Treichl gör ett bra porträtt av en omedveten ung tjej mitt i våldets centrum. Värre är det för Oscar Pierrou Lindén som inte får något utrymme att utveckla den hopplösa rollen som den alltmer våldsfixerade androgyna Anybodys.
Av de vuxna som rör sig i den slitna miljön har inte gängen mycket stöd: Snutarna Shrank och Krupke (Jonas Hellman-Driessen och Marika Lindström) är genuint osympatiska och cyniska i sina förhoppningar att gängen skall slå ihjäl varandra. Den ende riktigt vuxne är kaféinnehavaren Doc som Tomas Bolme gör till en empatisk, men maktlös åskådare till det eskalerande våldet.
Föreställningen utspelas i Lars Östberghs överlastade scenografi med rutschbana, karusell, gungor, en välanvänd klätterställning och en mängd flygfåtöljer och några järnsängar. Allt rullas runt i ett koreograferat kaos. Koreografen Roger Lybeck har låtit dansen domineras av akrobatik där ensemblens effektivitet, precision och tempo får scenen att formligen explodera i liv. Lägg så till att Joakim Hallin jagar på orkestern som kommer loss ordentligt i några nummer så har Stockholms stadsteaters uppsättning av ”West Side Story” blivit en svettig arbetsseger.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2013-03-25 Korrigerad 2013-05-16