Sthig Jonasson
West Side Story på GöteborgsOperan

Slagsmål om en sunkig gatstump
Scen: GöteborgsOperan
Musikal: West Side Story
Musik: Leonard Bernstein
Libretto: Arthur Laurents
Sångtexter: Stephen Sondheim
Översättning: Irena Kraus
Regi: Stina Ancker
Scenografi: Olav Myrtvedt
Kostym: Kajsa Larsson
Koreograf: Peter Svenzon
Dirigent: Finn Rosengren
Medverkande: Sofie Asplund, Bruno Mitsogiannis, Denny Lekström, Frida Modén Treichl, Giovanni Bucchieri, Erik Ståhlberg, Vuxna: Lars Hjertner, Christer Fjällström, Ingahlill Wagelin
Ensemble
GöteborgsOperans Orkester
Spelas t.o.m. 6 mars 2012. Speltid ca 2 tim. 50 min.

”West Side Story” är en svår musikal som kräver att skådespelarna skall kunna agera, dansa och sjunga – på hög nivå. I sin uppsättning på GöteborgsOperan tar Stina Ancker till vara musikalens inneboende styrka och möjligheter. Storyn är välkänd: Romeo och Julia i ett våldsamt New York där våldet till slut blir omöjligt att stoppa.
Dramat utspelas i en slummig stadsdel där två gäng – Jets och Sharks – slåss om herraväldet över samma ynkliga lilla gatstump. Redan i det inledande slagsmålet mellan gängen förstår man att hatet är för ingrott och för glödande – det kommer att sluta illa. I stormens öga försöker Tony från Jets och Maria från Puerto Rico (Sharks) försvara sin kärlek.
Stina Ancker har satsat på Bruno Mitsogiannis i rollen som Tony och det lyckas väl si så där. Han är för tunn som den naive och idealistiske Tony som lämnat gänget och inte trovärdig som f.d. gängledare. Den svåra ”Something coming” som i Ida Kraus lyckade nyöversättning blir ”Få se” är en pärs för Mitsogiannis som han kommer igenom med sin rätt raspiga röst. Sofie Asplund är en fullständigt underbar oskuldsfull Maria. Hon är en stark sångerska som förstår att maximalt utnyttja sin operaskolade röst för musikalstuket. Hon lyfter den kokett självmedveten i ”Jag är vacker” till en av föreställningens många höjdare. Samspelet mellan Bruno Mitsogiannis och Sofie Asplund fungerar bäst i kärleksscenerna och sådär i duetterna. Med några sjukdomsfall i ensemblen blev väl en del nummer litet tunna när understudies klev in i rollerna. Det tyngsta lasset i den här uppsättningen drar Giovani Bucchieri som Bernardo, ledaren för Sharks, och Joan Alderman som Riff i Jets. Spänningen mellan de båda är hatisk och olycksbådande redan från första scenen.
Efter Riffs och Bernardos död tar den upphetsade Action (Björn Åhlander) och den hämndlystne Chino den utmärkta Karim Carlsson kommandot över gängen. Båda är tydliga i sina roller som osäkra och desperata. Den eleganta Frida Modén Treichl gör Bernardos tjej, den hetsiga Anita, som snabbt skiftar humör och när allt faller samman blir hon direkt livsfarlig. Treichl lyfter fram ironiska distans till männens machoideal.
Bortsett från Maria och Anita spelar de övriga flickorna små eller understödjande roller. Med undantag för Hanna Östlund som lyckas utveckla den hopplösa rollen som den alltmer våldsfixerade androgyna pojkflickan Anybodys. Även Stephanie Hodgson som Riffs flickvän, Velma, är ett bra porträtt av en omedveten ung tjej mitt i våldet.
Av de vuxna som rör sig i den slitna miljön har inte gängen mycket stöd: Snutarna Shrank och Krupke (Erik Ståhlberg och Christer Fjellström) är genuint osympatiska och cyniska i sina förhoppningar att gängen skall slå ihjäl varandra. Den ende riktigt vuxna människan är kafeéinnehavaren Doc (Lars Hjärtner) som ger föreställningen en välbehövlig stadga och stöttar upp i talpartierna som annars hotar att bli transportsträckor fram till nästa sång- och dansnummer. Ingahlill Wagelin, som gör lekledaren Glad Hand fullständigt omedveten om den aggressiva stämningen på dansen i gympasalen. En av föreställningens små pärlor.
Redan när man kommer in i salongen möts man av storstaden. På ridån finns en bild som skulle kunna vara New Yorks storslagna skyline, men programhäftet vet att berätta att det är Sydamerikanska Sao Paulos ”Cityscape”. När ridån går upp finns där ett utsnitt av den sunkiga urbana verkligheten med Doc’s bar till höger, bröllopsbutiken där Maria arbetar till vänster och i mitten en tunnelbaneuppgång.
Koreografen Peter Svenzon har lagt stor vikt vid dansnummer där ensemblens effektivitet, precision och tempo lyckas balansera mellan showdans och modern dans. Utan alltför tydliga tidsmarkörer blir historien en del av vår verklighet med inneboende men outtalad rasism och främlingsfientlighet – från alla grupper. Finn Rosengren jagar på orkestern som kommer loss ordentligt i några nummer och förstärker upplevelsen av att GöteborgsOperan tar musikalen ”West Side Story” på allvar.
Med ”West Side Story” har GöteborgsOperan lyckats med en svettig sevärd arbetsseger väl värd en resa.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-11-12 Korrigerad 2013-05-18