Sthig Jonasson
Drottning Kristina, Stockholms stadsteater

Manhaftig drottning Kristina

Scen: Stockholms stadsteater
Pjäs: Drottning Kristina
Författare: Pam Gems
Översättning: Sofia Fredén
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Medverkande: Vanna Rosenberg, Lars Lind, Mats Qviström, Tova Magnusson, Bergljót Árnadóttir, Dan Turdén, Jonatan Rodriguez, Shebly Niavarani, Richard Forsgren, Polly Kirsch
Kristina som barn: Alva Ehn
Spelas t.o.m. 4 juni

Den brittiska dramatikern Pam Gems pjäs ”Drottning Kristina” som nu spelas på Stockholms stadsteater är en närmast feministiskt färgad tolkning av Kristinas liv – från det att hon som barn blir Sveriges drottning till hennes abdikation och liv i Rom. Men Gems pjäs är en fiktion om en historisk Kristina – och det ger problem i gestaltningen. Gem berättar om en kvinna som vill leva som en man, men ändå vara kvinna. Idag är det inte särskilt provocerande – men då. Den historiska Kristina växte upp och präglades av en värld där Sveriges makt manifesteras i pompa, fest och stor fattigdom.
Vanna Rosenberg är bra i rollen som Drottning Kristina med en blandning av löje och allvar, där tonfall och ord ibland strider mot varandra. Rosenbergs drottning går bredbent, tar sig i skrevet, vilket ingen av männen i hennes närhet gör. Varför då hon? Hon gormar och svär över hovets konventioner och maktpolitikens mönster, som vore hon en självsäker flata i vår tid. Men det sker mekaniskt och det lägger inget till Kristinas utveckling från manlig kvinna till kvinnlig kvinna. Den religiösa dimensionen har Pam Gem lämnat därhän och varför Kristina abdikerade den 6 juni 1654 är oklart. Men det verkliga problemet är att Rosenbergs Kristina är färdig från början, hon utvecklas aldrig och hennes reaktion när hon möter barbari och maktmissbruk i Rom blir närmast förströdd.
Övriga roller står tillbaka för Kristina och blir otydliga. Det drabbar Lars Lind som gör en blek och litet oförstående Axel Oxenstierna. Medan Bergljót Árnadóttir är imposant, men inte mycket mer, som drottningmodern Maria Eleonora, som bär omkring med Gustaf II Adolfs hjärta i ett silverskrin. Tova Magnusson är bra som Kristinas förtrogna Ebba Sparre som hon gör till en lojal och litet ironisk iakttagare av hov. Shebly Niavarani är övertygande både som den blivande kungen Karl X Gustaf och som maktspelaren kardinal Azzolino i Rom.
I första akten består hela scenografin av namnet ”Kristina” i överstora bokstäver som skiftar färg med skeendet på scenen. De flyttas omkring och används också som möbler och till att klättra i. I andra akten dominerar i namnet ”Alexandra” – det namn Kristina använde under sin exil i Rom.
”Drottning Kristna” är en pjäs full av tröttsamma ironier och anakronismer som inte landar någonstans. Regin kunde ha tonat ned Kristinas stora gester och utspel, som inte får vare sig motstånd eller motsvarighet hos de övriga på scenen. Både Axel Oxenstierna och kardinal Azzolino stelnar i sina poser när Kristinas överspel närmast blir farsartat.


  Sthig Jonasson
   

Fotnot:
Den historiska Kristina föddes 1626 och blev regent 1632 sedan hennes far, Gustaf II Adolf, dött på slagfältet i Lützen. Hennes kungliga liv tog på intet sätt slut vid abdikationen på Uppsala slott den 6 juni 1654. Efter att ha mellanlandat i Antwerpen, Bryssel och Paris anlände hon till Rom kom som katolsk konvertit vid jultiden 1655. Hon mottogs tämligen kyligt av påve Alexander VII. Efter ankomsten till Rom tog hon namnet Maria Alexandra, men hon skrev sig själv som Christina. Efter att ha blivit besviken på Roms religiösa liv blev hon djupt involverad i planerna på att erövra kungadömet Neapel och bli insatt som viceregent på livstid. Det skulle ha löst hennes ekonomiska problem, men planerna gick om intet.
Kristinas förhållande till påvestolen var i början ganska spänt, men hon intrigerade flitigt i påvevalen under 1660- och 70-talen, vilket bl.a. ledde till att hennes gode vän Giulio Rospiglioni blev vald till påve och tog namnet Clemens IX. Vid två tillfällen besökte hon f.ö. Sverige bl.a. för resultatlösa förhandlingar om mer pengar till sitt utsvävande lyxliv i Rom. Christina avled 1689 och ligger begravd i Peterskyrkan i Rom. Där ligger f.ö. även Den Heliga Birgitta, men det är en helt annan historia. Helgonförklarad blir nog aldrig Kristina.

 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-05-02