Sthig Jonasson
Don Pasquale, Operan

Gubbsjukt på Operan

Scen: Operan, Stockholm
Opera: Don Pasquale
Musik: Gaetano Donizetti
Text: Gaetano Donizetti och Giovanni Ruffini
Svensk text: Sven Hugo Persson
Regi: Philip Zandén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Linus Fellbom
Dirigent: Johannes Gustavsson
I rollerna: John Erik Eleby, Ola Eliasson, Mats Carlsson, Susanna Stern, Thomas Bergström
Medlemmar ur Kungliga Operans kör
Kungliga Hovkapellet
Framförs på svenska

Spelas t.o.m. 24 mars. Speltid ca 2 tim 45 min.

Är det löjligt att bli kär när man är gammal?
Just nu spelas Donizettis opera buffa ”Don Pasquale” på Operan i en rätt tveksam föreställning. Där drivs det friskt med en gubbsjuk farbror som tror sig bli ung på nytt när han gift sig med en ung vacker kvinna.
Don Pasquale da Corneto är en rik 70-årig ungkarl som gärna vill bestämma över vem brorsonen Ernesto skall gifta sig med. När Ernesto, mot Don Pasquales vilja, tänker gifta sig med den unga, vackra, men fattiga, änkan Norina blir han arvlös och utkastad ur huset. Familjeläkaren Doktor Malatesta föreslår dessutom att Don Pasquale själv skall gifta sig och hans egen syster Sofronia är då ett utmärkt parti. Don Pasquale blir störtförälskad när han möter Sofronia, men sedan går det galet. Det hela är en komplott som Malatesta och Norina har kokat ihop. Norina spelar där framgångsrikt den ljuva Sofronia som i en handvändning – efter äktenskapskontraktets påtecknande – blir riktigt elak och krävande. Don Pasquale vill inte vara med och skenäktenskapet upplöses snabbt och enkelt. Ernesto och Norina får varandra och Don Pasquale är nöjd med att ha kommit billigt undan.
I titelrollen lyser John Erik Eleby. Hans demonstrerar Pasquales uppblåsta självtillräcklighet och visar, ända ut i finger- och tåspetsarna, vad han tycker. Don Pasquale är egentligen en rätt tragisk figur som blir mer sympatisk när han till slut visar sig storsint och förlåtande. Mats Carlssons blir aldrig riktigt säker i rollen som den rätt självgode Ernesto som älskar Norina och sörjer sitt förlorade arv, men inte så mycket mer. Susanna Stern lyckas väl som den kvicktänkta Norina och som den ömsom ljuva ömsom krävande och härsklystna Sofronia. Hennes röst passar utmärkt för båda rollerna.
Doktor Malatesta är operans egentliga huvudperson och den som driver komplotten framåt. Ola Eliasson ger doktorn rätt utspel för att lyckas med den lättlurade Don Pasquale och se till så att Ernesto och Norina får varandra till slut. Men kommer Norina att bli så lycklig med den rätt oföretagsamme Ernesto som det verkar i slutscenen?
Donizettis musik är skön och hovkapellet, under Johannes Gustavssons ledning, gör den all rättvisa, dessutom är översättningen modern och sångarna utmärkta, men ändå... Det är själva uppsättningen och Philip Zandéns regi, eller brist på regi, som är problemet. Spelet blir kantigt och oengagerat.
Scenografen Lars Östbergh har skapat en upphöjd vitmenad fyrkantig spelplats i scenens mitt. Utmed väggarna sitter kören och även solister när de inte deltar i spelet. För kören som inte har så mycket att göra handlar det mest om väntan. Den ägnar de åt att driva med sångarna eller åt allehanda vardagssysslor, som att bläddra i en tidning – oavsett om man har någon tidning eller ej. När kören väl sjunger är det precis så bra som man kan förvänta sig – dvs. bra.
Scenografin ger inte mycket utrymme för agerande. Sångarna kliver upp på den vita fyrkanten vänder sig mot publiken och brister ut i sång. Någon personregi verkar överhuvud inte vara tillstädes.
Ljuset designat Linus Fellbom är, som alltid, lysande och det man helst minns från föreställningen. I övrigt kan man bara säga att Philip Zandéns regidebut på Operan inte är bra.


  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-04-01