Sthig Jonasson

Jag mötte Vicky von der Lancken

 

"Man ångrar bara det man inte gjort"

Vicky von der Lancken är en känd profil i det svenska nöjesvimlets mesta vimmel. Hon har gjort en lång resa från att vara en schlagerstjärnas sekreterare till att vara Stockholms, för att inte säga Sveriges nöjesdrottning och en framgångsrik nöjesentreprenör.
Hon utstrålar självkänsla och starkt självförtroende, lust och kreativitet. Energi och djärvhet. Det finns något av Ingvar Kamprad över Vicky. Inte bara att de är smålänningar, också hon ser möjligheter där andra bara ser problem. Privat är hon inte mycket för det storvulna, utan föredrar en låg profil. Hennes kontor är stort som en medelstor garderob och när hon rör sig på sin teater kommer folk fram och pratar – och hon pratar gärna tillbaka.
Ett möte med henne är behagligt. Utan brådska eller tillstymmelse till irritation svarar hon på frågor om sitt liv som nöjesentreprenör.

Swedish Press: Du har ett ovanligt namn, är du född med det eller hur fick du det?
Vicky von der Lancken: Jag gifte mig 1966 med Ernst von der Lancken. Och skildes tre år senare.

SP: När man först hörde talas om Vicky von der Lancken var det som sekreterare åt Lill-Babs. Därifrån har du gjort en lång resa. Berätta.
VvdL: Det började redan 1971 med Yrkestrubadurernas förening (YTF) med den svenska viseliten, bl.a. Bengt Sändh, Finn Zetterholm och Cornelis Vreeswijk. De var inte alltid så välstrukturerade så jag var en kombinerad sekreterare och manager som höll reda på artisternas olika engagemang och såg till att de var på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Efter 3 ½ år startade jag ett eget produktionsbolag med bl.a. Gösta Linderholm och Fred Åkerström. Visan var stor i Sverige på 1970-talet så det rådde ingen brist på jobb.
1975 erbjöds jag jobb som sekreterare hos Barbro ”Lill-Babs” Svensson, en folkkär och väletablerad artist. Hon blev min mentor i nöjesvärlden och jag stannade hos henne i elva år och blev med tiden mer hennes medproducent än sekreterare.
1989 fick jag en fråga från Hasse Alfredson och Povel Ramel om jag ville producera deras show ”Tingel tangel” på restaurang Tyrol. Jag hade visserligen inte någon ekonomiutbildning och liten erfarenhet av nöjesproduktioners budgetarbete, men jag ordnade det. Showen blev en succé som gick för utsålda hus i 1 ½ år.
Därefter rullade det vidare med Glada änkan i Malmö, Povels ”Knäpp Igen” och Bosse Parnevik båda på Cirkus och många fler. Dessutom producerade jag Hasse Alfredsons bidrag till den svenska paviljongen vid Världsutställningen i Sevilla.

SP: Den ena succén efter den andra?
VvdL: Ja.

Oscarsteatern
Oscarsteatern är Sveriges ojämförligt förnämsta operett- och musikalscen, den invigdes 1906 av kung Oscar II. Efter skiftande öden – bl. a. en avvärjd rivning under 1960-talet då grävskoporna härjade fritt i Stockholms innerstad – och en omfattande renovering blev Oscars teaterpärlan hos biokoncernen Sandrews. Men 1997 hade Sandrews fått nog av teater och man började leta köpare till Oscars. Blicken föll på Vicky, som nu var tungt etablerad i den stockholmska och svenska nöjesvärlden.

SP: Hur kom det sig att du köpte Oscars?
VvdL: När jag fick erbjudandet att köpa teatern sade jag först blankt nej. Så en dag blev jag utbjuden på lunch av Jarl Kulle, med rötter i såväl Dramaten som Oscars, och teatermannen Lars Schmidt.
Jag fattade ingenting förrän de sade att de ville prata om Oscarsteatern och dess framtid. Jag var fortfarande tveksam, men när min son citerade mitt eget credo: ”Man ångrar bara det man inte gjort” bestämde jag mig och köpte Oscars på våren 1998.
Det har jag aldrig ångrat. De shower och föreställningar jag hade satt upp förut var på inhyrda teatrar, nu hade jag en teater själv.

Samarbete med 2Entertain
Oscars var Vickys första riktigt stora egna projekt med föreställningar som ”Guys and Dolls” och ”Lorry”. Men det hindrade inte henne från att rastlöst också vara med som producent i flera andra shower och föreställningar.
2004 sålde Vicky halva Oscarsteatern till Göteborgsbaserade 2Entertain. Ett nöjesföretag som hade börjat i liten skala med sommarfarser på Vallarnas vackra utomhusscen i Falkenberg, men som nu är noterat på Stockholmsbörsens First North-lista. Samarbetet mellan Vicky och 2Entertain har resulterat i flera uppsättningar, bl.a. ”Singin´ in the Rain” som just nu spelas på Oscars – en närmast ofattbar publik- och kritikerframgång. Planerna var att den skulle läggas ner efter vårsäsongen för att ge plats för andra uppsättningar. Men ”Singin …” skall nu spelas också hösten 2007.
Att det var ett riktigt beslut visade årets Guldmaskgala då privatteatrarna belönar de bästa föreställningarna och de bästa artisterna. ”Singin ...” vann nio guldmasker, bl.a. för bästa föreställning, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, dito manliga. Kort sagt bästa allting. 
Stolt visar Vicky upp en tjock bunt med tackbrev från kända och okända människor som sett ”Singin …” och blivit glada och kanske också lyckliga.
I höst sätter hon upp ”Rivierans Guldgossar” på Cirkus med bl.a. Robert Gustafsson, Loa Falkman och Suzanne Reuter.
- Ett dreamteam, säger Vicky förtjust.
Nästa musikal på Oscars blir ”Dirty Dancing” hösten 2008, om nu inte ”Singin …” fortsätter och fortsätter och fortsätter.
På en fråga vad hon tycker om att också institutionsteatrarna – Dramaten och Stockholms stadsteater – spelar musikaler och ren underhållningsteater för att inte tala om att Operan spelar Mozarts ”Trollflöjten” med tydlig musikalkänsla.
- Jag fokuserar på min egna föreställningar. Jag tänker inte så mycket på vad andra gör.

SP: Vilken är din drömuppsättning?
VvdL: ”Lejonkungen” som musikal. Men jag tror, eller fruktar, att den är för dyr att producera. Annars sätter jag upp de föreställningar jag vill sätta upp och jag väntar tills rätta tillfället kommer.
Redan för fyra år sedan var jag beredd att sätta upp ”Singin …”, men eftersom de artister jag ville ha inte var lediga just då så väntade jag till dess den rätta ensemblen var tillgänglig.

SP: Framtiden då?
Efter Oscars nyligen timade 100-årsjubileum, kommer teatern att vara kvar om ännu 100 år?
VvdL: Självklart kommer Oscars finns kvar också om 100 år och fortfarande vara en nöjesplats. Människor kommer alltid att ha behov av att roas. Om inte annat så att komma bort från en enahanda vardag och om 100 år är den väl inte mindre enahanda än i dag. Annorlunda, men nog inte mindre enahanda.
Jag kommer att fortsätta utveckla Oscars som redan nu används till allt från konferenser och bröllop till svenska tv-serien Idols slutaudition.

SP: Vad är det som driver dig?
VvdL: Kärlek till teatern och till skådespelarna.
Jag pratar ofta med skådespelarna och ser själv många föreställningar av ”Singin…”. Ibland slinker jag in och ser den innan jag går hem för dagen. Man bli glad av ”Singin…”.
Jag försöker se så mycket som möjligt av de pjäser som visas på Stockholms scener. Dessutom går jag ofta på bio och gärna på balett, men kanske inte så ofta på opera.

SP: Du har haft en långsliten kontrovers med skattemyndigheten som slutade i en fällande dom. Vad tycker du om det svenska företagsklimatet?
VvdL: Jag tycker att det är ganska bra och att mina villkor som företagare är rimliga. Det är viktigt att reglerna är tydliga och genomsiktliga. Likaså är det viktigt för mig – som inte har ekonomisk utbildning – att ha kvalificerade människor runt mig.
Jag är inte ekonomiskt intresserad. Ekonomi är tråkigt – budget är roligt. Därför att har jag lagt ut ekonomin på ett särskilt företag.

SP: Praktiskt taget hela din verksamhet bygger ju på att ha god press. Hur ser du på nöjesjournalistiken?
VvdL: Det mesta av kvällspressens nöjesjournalistik är rätt enkelspårig. Kritikerna är kompetenta och rättvisa, men nöjesjournalisterna ser bara åt ett håll åt gången och alla åt samma håll. Det blir för mycket fixering vid populära tv-program som ”Lets dance”, Melodifestivalen eller Robinson. Andra intressanta nöjesnyheter försvinner när kvällspressen har blivit mer veckotidningsaktig.
Jag läser ändå gärna veckotidningar. Inte bara hos frissan utan jag köper dem. Det gör att man hänger med i vad som sker i nöjesvärlden medan morgontidningarna ger insikt i världen och politiken.

Till slut
Vicky har numera också tid till att njuta av livet och sina framgångar. Även om man kan få uppfattningen att Vicky är evig har hon själv en mer realistisk uppfattning om sitt eviga liv. Hon lämnade företagets operativa ledning när hon anställde en vd och själv blev ”kreativ chef” och har nu också sin son med i företaget. Inte för att hon tänker trappa ner. Nej, nej bara som en försiktig gardering för framtiden.
Hon tillbringar somrarna i Stockholms skärgård och den ruskigaste delen av den svenska vintern på Mallorca, om hon nu hinner med det för alla nya projekt hon har på gång.


Sthig Jonasson

Fakta

Vicky von der Lancken, född i Jönköping 1942 som Birgitta Lindberg,
kom som 17-åring till Stockholm.
Äger Oscars till 50% med 15 fast anställda.
Övrig personal, tekniker, skådespelare etc. är projektanställda
Dessutom äger hon helt eller delvis 8 olika företag med teateranknytning
Omsättningen ca 100 miljoner/år.

 
   
  ©Sthig Jonasson
Foto: Kerstin Ramdén



   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2007-04-27