Sthig Jonasson
Möte med Jens Peterson

Jens Peterson, nöjesjounalist, Aftonbladet

Jens Peterson, född 1953, är journalist och film- och teaterrecensent på Aftonbladet. Han har arbetat som reporter på Hallands Nyheter, som nattchef på Hallandsposten och som journalist på tidningen Schlager. Han är anställd på Aftonbladet sedan 1986. Författare till en biografi om Ulf Lundell: ”Full fart genom evigheten”, samt ”Vägen till Änglagård” (tillsammans med Lena Katarina Swanberg). Jens är en välkänd profil i den svenska nöjesvärlden. Ett samtal med honom ger en inblick i hur en flitig och kunnig nöjesjournalist och kritiker ser på sitt uppdrag som kritiker. Det är lätt att se att han gillar teater och att han gillar sitt yrke.

Hur ser du på ditt publicistiska uppdrag?
Mitt kritiska arbete är en naturlig och viktig del av tidningens bevakning av underhållningsvärlden. Det som är av intresse för Aftonbladets läsare skall man också skriva om. Eftersom Aftonbladet varje dag måste locka lösnummerköpare är det viktigt att förstå vad som intresserar läsarna så mycket att de köper tidningen.
Som kritiker försöker jag bedöma varje föreställning för sig och värdera den utifrån sina egna fördelar och nackdelar. Få saker är alltigenom bra eller dåliga. Jag styrs inte av något annat än min omedelbara uppfattning om föreställningen.
Det är roligt att se teater. Jag har byggt mitt kunnande, min erfarenhet och min överblick över underhållningsbranschen genom att se mycket i Sverige och att till exempel i New York eller London se de nya uppsättningar som sedan kommer till Sverige. Av eget intresse ser jag också mycket av det som spelas på Stockholms institutionsteatrar – Dramaten och stadsteatern, men inte så ofta opera, även om jag gärna recenserar musikal, som väl är operans lättsammare kusin.

Hur ser du på teateranalysen?
Analysen av en föreställning är viktig för att klargöra dess kvalitet, men analysen får inte överdrivas eller bli ett självändamål.
Jag har lärt mig att analysera teater just genom att se mycket teater. Det går att skriva om komplicerade saker på ett begripligt sätt. Eftersom jag i första hand skriver för tidningens läsare, inte för mig själv eller mina kollegor, försöker jag alltid förmedla en uppfattning om vad man kan vänta sig av en teater eller show. För mig är det otänkbart att locka iväg läsarna till något som jag själv inte gillar.

Du jobbar snabbt. Vi har träffats på premiärer och morgonen därpå kan man läsa din recension i tidningen.
Hur hinner du med och riskerar du inte att missa de mer subtila inslagen i föreställningen?

Jag antecknar under föreställningen och har redan en stor del av texten klar vid ensemblens applådtack. Om föreställningen slutar vid tiotiden har jag gott om tid att skriva fram till pressläggningen som är vid tvåtiden på natten. Att jobba under tidspress är en livsstil och en del av jobbet. Det är inte det som stressar mig. Ibland kan tekniken vara ett större stressmoment än själva textproduktionen och stopptiden.
Jag skriver oftast på redaktionen efter föreställningen, eller hemifrån. När jag arbetar hemifrån, eller från något hotellrum är det viktigt att tekniken med uppkopplingar och internet fungerar.
Det utrymme jag har till mitt förfogande i tidningen påverkar givetvis möjligheten till djupare eller längre analys, men allt blir inte bättre för att det är långt och jag vet ofta redan när jag går till teatern hur stort utrymme jag har för min recension. Att lämna rätt textlängd är något man lär sig.

Har du märkt någon förändring i den lättare underhållningen under åren?

Man skall inte underskatta folks behov av förströelse. Det är i stort sett samma sorts underhållning nu som då jag började som nöjesjournalist. Gamla succéer återkommer ständigt, till exempel ”My Fair Lady” som i höst går in på fjärde säsongen på Oscars eller den gamla farsen ”Hotelliggaren” som har spelats på flera scener och som i lätt omarbetning gjorde publiksuccé när den spelades i Halmstad för några år sedan.
En förutsättning för att Aftonbladet skall ha intresse av att bevaka en föreställning utanför Stockholm är att någon rikskänd skådespelare är med i uppsättningen. Lokalrevyer, hur bra de än är att spegla vad som hänt i stan eller kommunen, är sällan av riksintresse. Men det finns gränsfall som Arlövrevyn som brukar ha flera välkända underhållare på scenen.
Med många kända skådespelare i ensemblen får en föreställning riksintresse – hur medioker den än må vara. Men det är klart att med Eva Rydberg, Jojje Jönsson eller Claes Månsson i ensemblen blir också den fånigaste historia underhållande.

Hur är gränsdragningen mellan kultur och nöje på Aftonbladet?
Finns någon konkurrens mellan det som kan betraktas som seriös – och kanske – finare – kultur och den mer folkliga underhållningen?
Gränsen mellan underhållning och kultur är inte genremässigt, utan närmast spelplatsen. Det som spelas på institutionsteatrarna som Dramaten och Operan hör naturligen hemma på kultursidorna medan föreställningar på privatteatrarna, till exempel Oscars och Wallmans Intiman i Stockholm, hamnar på nöjessidorna. Men inte utan diskussion och inte utan undantag. Det var inte självklart om musikalen ”Cabaret” på Stockholms stadsteater med Rickard Wolff som den cyniske spelledaren eller samma musikal på Östgötateatern i Norrköping med Richard Carlsohn hörde till kulturen eller nöjessidorna. Båda föreställningarna fick sina recensioner på kultursidan. När Susanne Osten satte upp operetten ”Glada änkan” på Folkoperan blev den recenserad på kultursidan, fastän operett annars sällan har intresse för Aftonbladet. Då handlade det givetvis om både lokalen och att Osten själv markerade att det inte var någon traditionell operettuppsättning. Det var det inte heller.
Gränsen mellan kultur och lättare underhållning finns inte när det gäller filmer. Jag bevakar och skriver om alla sorters filmer. Här finns ingen skillnad. Det som visas på en biograf är underhållning oavsett om det är ”Vem är rädd för Virginia Woolf” eller ”Polisskolan 3”, men om ”Vem är rädd…” spelas på Stockholms stadsteater, som nu, är det kultur och bedöms på kultursidan.

Har underhållningsteatern någon framtid?
I Stockholm – och i övriga landet – finns det allt färre teaterlokaler. Medan flera teatrar i Stockholm har lagts ner på senare år, har sommarspelen ute i landet blivit fler. Några av sommarspelen fortsätter sedan till olika inomhusscener och spelas hela säsongen. Wallmans Intiman har sedan många år samarbete med Fredriksdalsteatern och spelar då sommarens fars med Eva Rydberg under vintern. Spelet inomhus blir litet intimare med en teaterscens begränsningar och gesterna och utspelen litet mindre yviga, men för övrigt är skillnaden inte så stor på skådespelarnas teknik. En utomhusföreställning som blir bra också inomhus kan däremot bli katastrofalt platt och intetsägande när den sänds i TV.
Många teatrar lever på paketresorna. I samband med att folkparkerna slagit igen eller förvandlats till vinterbingo har teaterpaketen blivit allt viktigare både för publiken och teatrarna. Teaterresor från landsorten till Stockholmsteatrarna under vår och höstsäsong har länge spelat en stor roll för teatrarnas ekonomi och under sommarmånaderna går det resor till sommarförställningarna. Eva Rydbergs uppsättningar på Fredriksdalsteatern i Helsingborg drar varje år stora skaror bussresenärer från praktiskt taget hela landet.
Spännande är de digitala operasändningarna till utvalda Folkets hus-biografer som började får något år sedan. Sändningarna har blivit fler och konkurrensen ökat: nu tar också Sandrews upp operasändningar från La Scala i Milano – även om det inte är direktsändningar som Folkets hus-biografernas opera från Metropolitan i New York. På de digitala biograferna kan man också se nya filmer direkt från USA. Runt om i Sverige, som i Heby eller Kumla, ser man samma sak som premiärpubliken och man är ju faktiskt också premiärpublik. Även om det aldrig blir samma feststämning i Folkets hus som på Metropolitan.

Har du någon kontakt med dina läsare?
Ja det händer ofta att jag får e-post från läsare som blivit förargade på något jag skrivit. Det är vanligare att e-postarna är arga än att de håller med mig. Det är väl naturligt och e-posten har ökat läsarnas möjlighet till kontakt. Det gäller inte bara mig, utan hela redaktionen.
Själv blir jag varken arg, frustrerad eller stött av att någon annan tycker annorlunda. Det är självklart att man ser olika på saker och ting och det finns många skäl till att man tycker olika om föreställningar. En är erfarenhet – jag ser många fler förställningar än den vanliga publiken och jag bedömer på ett annat sätt och andra saker. Men man måste alltid respektera sina läsare. Det är ju för dem jag skriver, oavsett om det gillar det eller inte.

Så, efter en timmes samtal skall Jens Peterson vidare till en förhandsvisning av en film och vi skiljs åt efter att ha fått en intressant pratstund och en inblick i recensionsarbetet på en storstadstidning med hög puls.

 

 
 
  ©Sthig Jonasson
Foto: Kerstin Ramdén

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-06-02