Sthig Jonasson

möter Richard Herrey


Richard Herrey efter succén med West Side Story

1998

Richard Herrey är en sympatisk och lätt frenetisk man med ett brinnande musikalintresse. Vi träffas på Oscarsteatern i Stockholm en försommardag för att sammanfatta ett framgångsrikt år med West Side Story – världens bästa musikal. Han tycker att Romeo och Julia-temat är den ultima kärleksberättelsen, vad man drömmer om:
– Att plötsligt möta kärleken – och poff så är det bara den som gäller.
Richard spelade själv gängledaren Riff, men inte bara det – han debuterade här också både som producent och regissör. Han förklarar det med att han gillar att bestämma. Han ser sig som en lagkapten i ett gäng där alla har sina roller och lägger till – litet dubbeltydigt:
– Jag vill inte vara chef, jag bara gillar att vara det.
Richard tycker att han fick bästa möjliga ensemble till sin uppsättning och att det var ett unikt tillfälle att så många bra musikalartister var lediga i början av 1997. Det var som om väntan på vårens premiär av ”Kristina från Duvemåla” hade blockerat andra producenter från att chansa med en musikal.
Det kommer att dröja bra länge innan det finns möjlighet att göra en West Side Story med en så stark besättning igen med Karl Dyall, Dan Malmer, Petra Nielsen och där även talrollerna var optimalt besatta, med t.ex. Ingvar Hirdwall i den viktiga rollen som Doc och Johan Hedenberg som den genuint osympatiske kommissarie Shrank.
Om sin egen insats menar Richard att han nog har större begränsning som skådespelare än som regissör. Om regiarbetet säger han:
– Jag gillar känslan och medvetandet att det här fungerar, jag klarar det.
Han tycker inte att andra regissörer hanterar musikalerna på rätt sätt eller har förståelse för dansarnas roller. Själv kommer han ju från danssidan och säger att det är en ofantlig skillnad på artisternas prestationer i en dansmusikal jämfört med en sångmusikal.
Som teaterdirektör upptäckte Richard att de första veckorna efter premiären är ekonomiskt knepiga. Det tar tid innan goda recensioner och publikens beröm slår igenom och visar sig i biljettförsäljningen. Richard återkommer ofta till den inofficiella bedömning som publiken gör och att det handlar om att göra det bästa möjliga artistiska resultat, inte att sälja så många biljetter som möjligt. För honom är föreställningens kvalitet närmast ett moraliskt ansvar inför publiken och han är övertygad om att en bra föreställning – inte smart marknadsföring – säljer många biljetter.
Visst, publiken kom: i genomsnitt fyllde de 143 föreställningarna salongen till 85 %, och det var nödvändigt för att få den stora uppsättningen att gå runt.
På tal om pressen menar Richard att kritiken har stor betydelse både för publiken och för teatern. Enstaka goda eller dåliga recensioner betyder kanske inte så mycket, utan det är den samlande bedömningen av en föreställning som har betydelse och får genomslag. Recensionerna blir en sorts bekräftelse på föreställningens kvalitet.
Även om Richard Herrey som artist inte alltid älskar kritiker, så menar han att den seriösa bedömningen är viktig för teatern. Och vad skall han annars säga i samtal med en kritiker?
En mindre känd sida hos Richard är hans idealitet: Ensemblen spelade flera föreställningar där överskottet gick passande nog till Non Fighting Generation:
– Själv har jag inte tid med så mycket, men det är alltid nödvändigt med människor som engagerar sig: Non Fighting Generation, Röda korset, Läkare utan gränser.
Richard är en rutinerad marknadsförare och det är inte alltid lätt att veta om han menar allvar eller skojar med pressens nyhetsintensiva bevakning. Bland det PR-material som spreds under spelperioden fanns också en fantastisk uppgift om en inbjudan att spela på Taiwan. I början trodde Richard själv att det var Blåsningen på TV, men sedan visade det sig vara allvar. Taiwans kulturattaché ville ta hela föreställningen till Chiang Kai-shek-teatern i Taipei. Artister, dekor, ljus – rubbet. En mångmiljonsatsning som rann ut i sanden med den ekonomiska kris som drabbade i Asien.
Några fritidsproblem verkar Richard inte ha. Tillsammans med Christer Björkman har han omkring 100 spelningar om året, på krogar, nattklubbar och företagsfester. Tillsammans med ett fyrmannaband gör de en show med nya och gamla schlagers. ”Det betyder lagom mycket arbete, men inga anställda” säger han (faktiskt) rätt förnöjt.

Intervju 1998

Sthig Jonasson
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

Utlagd 2005-06-06
   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info