Sthig Jonasson

Jag mötte Carlsohn


Richard Carlsohn på Slagthuset i Malmö

1998-11-01

Efter föreställningen av 42nd Street på Slagthuset i Malmö får jag en pratstund med musikalens stjärna och drivande kraft Richard Carlsohn.
Han är en av Sveriges mest rutinerade musikalartister. Sedan debuten 1985 har han gjort drygt 20 musikalroller i bl.a. Cabaret, Cats, Fantomen på Operan, Les Miserables och, inte minst, i en lysande uppsättning av Sommarnattens leende hos Riksteatern. Han har dessutom jobbat med Lloyd Webbers Sunset Boulevard i Frankfurt.
Men han har också uppträtt i mindre glamorösa sammanhang – vid invigningar av köpcentra, på firmafester och i folkparker. Han var med om de sista stora folkparksåren på 1980-talet då det ännu var möjligt att se stora artister live även på små orter. Att bry sig mindre om var än hur ingår i hans artistfilosofi:
– Det är ingen skillnad mellan att spela för några få i ett litet Folkets hus eller inför 1900 åskådare i Frankfurt.
På frågan om han tycker att kvällens föreställning varit bra, svarar han:
– Hyfsad. Jag tror att det bara är sex föreställningar av hundra som är så där riktigt bra, och då är det kanske bara jag som tycker det. För resten av ensemblen kan det vara en helt normal kväll. Eller tvärtom, jag går ut och tycker att det var tungt, medan andra tycker det var bra.
Med sin enorma rutin känner Richard av tempot och rytmen i föreställningen och är lyhörd för publikens reaktioner. Han kan tänja ut på en paus, låta föreställningen sjunka in i publiken, eller snabba upp tempot. För att få med sig publiken, men inte låta den ta över föreställningen. Det handlar om en ömtålig balans mellan ensemble och en publik som kommer med förväntningar på en trevlig och underhållande kväll.
Richard Carlsohn funderar en del kring sin roll och sitt eget förhållningssätt till sitt arbete. Han menar att musikalartistrollen har utvecklats från att vara enbart sång, eller enbart dans till en helhet som har en egen status med egen kompetens.
– Det är inte så att en musikalartist är en medelmåtta som är för dålig på att skådespela för att bli skådespelare, för dålig på att sjunga för att bli operasångare, för dålig på att dansa för baletten. Musikalen är allt och fordrar också allt av sina utövare. Det blir sällan bra när det kommer skådespelare för att göra musikaler.
Med den inställningen är det inte heller så konstigt att han är fullständigt koncentrerad på sitt arbete:
– Jobbet gör man själv. Man är aldrig bättre än den senaste föreställningen.
– Det går inte att fuska. Man måste ha respekt för vad man gör, att ha ansvar för sitt yrke och mot publiken.
Richard Carlsohn är faktiskt helt självlärd som sångare, efter tiden i skolkören i Tranås har han aldrig tagit sånglektioner:
– Det är bara inte min grej.
På frågan om han inte tycker att det är litet missbruk av hans talang när han fått ett enda sångnummer i 42nd Street menar han att han gillar rollen just därför att det är en talroll. Han är alltmer intresserad av att göra talroller där det under ytan också finns ett innehåll. Han gillar rollen som regissören Julian Marsh, en dominerande och bullrig typ, inte olik den vansinnigt svartsjuke greven Carl-Magnus Malcolm i Sommarnattens leende.
På tal om musikalfavoriter nämner han inte 42nd Street utan i stället Chicago (som han försökt att få någon producent att sätta upp i Stockholm sedan början av 1990-talet), Cabaret och My Fair Lady.
Så börjar han bli litet orolig och berättar att han nog borde gå ner till hunden. Han har en stor Dobermann som ligger i logen och väntar på att få gå ut. Eftersom två i ensemblen är allergiska så har Richard fått ett eget litet hus på Slagthusets gård för sig och hunden. Så tycker han nog att det låter litet stöddigt och litet förläget lägger han till:
– Man är väl diva.

 

   
   
  ©Sthig Jonasson
Foto: Kerstin Ramdén



   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info