Erik Lundin / essäer  

Essäer
Översikt
Hem
JoRa
  Sthig Jonasson:
Erik Lundin
1904 – 1988

Föreläsning hållen på Stockholms schacksalonger den 11 december 2004

 
 
 

Erik Lundin föddes den 2 juli 1904 i Stockholm.
Efter moderns död i en olycka 1910 vistades han hos morföräldrarna i Värmland till 1914 då hans far själv kunde ta hand om honom i Stockholm.

Lundins schackkarriär
Lundins schackkarriär började 1924 i en klass III-turnering i Wasa (en klubb han var trogen livet ut). Lundin var alltså 20 år när han började tävlingsspela. Sedan gick det snabbt uppåt: 1926 och 1927 vann han klass II och klass I i kongresserna och 1930 gjorde han debut i det svenska OS-laget i Hamburg med 12 p. av 17 (dvs. drygt 70 vinst-%).
I dryga fem decennier var Lundin en av våra främsta och pålitligaste landslagsspelare med massor av framgångar i matcher och svenska och internationella turneringar. Bo Plato har räknat ut att Lundin spelade 177 landskamper och i dessa 190 partier och tog 120 poäng fördelade på +85 =70 –35 (dvs. dryga 63 vinst-%).
Lundin var Sverigemästare sju gånger. Det första mästerskapet kom 1941 (tidigare hade han vunnit fyra s.k. kongressmästerskap, men Ståhlberg satt på Sverigemästartiteln sedan 1929 och de möttes aldrig i någon match om mästerskapet). Sitt sista SM vann Lundin i Göteborg 1964. (Lika många Sverigemästerskap som Lundin har f.ö. också Axel Ornstein, men Ornstein har också ett junior-SM.)
Lundin spelade i nio olympiader från 1930 till 1960. hade Sverige sin Den schackliga höjdpunkten kom i OS i Warszawa 1935 då laget (Ståhlberg, Lundin, Stoltz, Gösta Danielsson och Ernst Larsson) belade andraplatsen efter USA. I Warszawa tog Lundin tog 13½ p. på 19 partier (eller dryga 71%). Men av arbetsskäl var han tvingad att avstå från matchen mot Tyskland i Zoppot 1935 som följde efter Warszawa. Då det nazistiska Tyskland skulle bevisa att Tyskland var det starkaste landet i Europa. Sverige vann med 17–15.
Lundin hade också några anmärkningsvärda internationella framgångar på 1930-talet, den första kom 1934 i Stockholm då han segrade före Nimzowitsch och Stoltz. I matchspel besegrade han bl.a. Spielmann 1933.
Under 1930-talet var Lundin en svår konkurrent till Stoltz och Ståhlberg om att vara den bäste i Sverige. I den s.k. Aljechinturneringen i Örebro 1935 kan han tvåa efter Aljechin men före både Ståhlberg och Stoltz.
En teoretisk rating som gjorts visar dock att 1930 till 1934 hade Stoltz den högsta ratingen och att Ståhlberg sedan tog över, medan Lundin under 1930-talet inte kom upp till deras nivå. Men då är att märka att Lundin hade både ett arbete vid sidan av schacket och en familj att dra försorg om.
Sin högsta rating hade Lundin 1946 då han rankades som nr 15 i världen. Samtidigt rankades Ståhlberg som nr 6 i världen. Stoltz rankades då som nr 25. Topp tre var då Botvinnik, Keres och Reshevsky.
Av de 1 174 partier som jag funnit att Lundin spelat tog han 768,5 p, dvs. 65,46 vinst-%. (Det finns givetvis ännu fler partier som jag inte har koll på – denna statistik kommer ur hans självbiografi och mina egna efterforskningar.)
Under kriget och beredskapsåren var det ont om tävlingstillfällen både i internationellt och i Sverige. Men vid det s.k. Europamästerskapen 1941, som f.ö. sensationellt vanns av den i Sverige nästan uträknade Gösta Stoltz, kom Lundin på delad andraplats med Aljechin före bl.a. Bogoljubov och Kurt Richter. Det var nu inget officiellt EM, även om många ansåg denna turnering vara ett Europamästerskap. Det av Tyskland dominerade Europeiska Schackförbundet (ESF) bildades efter turneringen i München. Det första, och enda, officiella Europamästerskapet under kriget spelades i München 1942 och vanns av världsmästaren Aljechin.
Under kriget tävlade Stoltz och Gösta Danielsson en del utomlands, företrädesvis Tyskland och i det s.k. Riksprotektoratet, dvs. det ockuperade Böhmen-Mähren och Polen.
Efter kriget kom så åter möjligheten att tävla internationellt igen och då deltog både Lundin och Stoltz i den första riktigt stora turneringen efter kriget, i Groningen 1946, där Botvinnik segrade för Euwe och Smyslov. Lundin och Stoltz kom på en mycket hedrande 8-9 plats, med 10½ p., bland 20 deltagarna.
Därpå följde för Lundins del segrar i Bad Gastein 1948 och i Zürich 1952 (före bl.a. Euwe och Christoffel).

Salongerna
Lundin hade sin dagliga gärning i Schacksalongerna som han öppnade 1 oktober 1931 på Drottninggatan 73A, för att 1935 flytta till Drottninggatan 29C, de stängdes vid rivningsraseriet i Stockholm city 1965.
På salongerna spelades både små och stora turneringar för att inte tala om alla blixtpartier.
Hustrun Ruth Lundin (1907–1952) hade inte sällan ensam ansvaret för salongerna medan Erik själv var ute på turnéer eller spelade i turneringar.

Tidskrift för Schack
I januari 1935 tog Lundin över som redaktör för TfS, sedan Ståhlberg tröttnar efter en tvåårsperiod som redaktör. Ståhlberg tyckte att tidskriften tog för mycket av hans tid som tävlingsspelare.
Lundins betydelse för svenskt schack är vidare än som framgångsrik spelare i mästerskap, turneringar, landskamper och OS. Som redaktör för Tidskrift för Schack och som redaktör för Dagens Nyheters schackspalt präglade hans sätt att se och analysera schacket en stor del av den svenska utvecklingen.
Som redaktör för och ägare av TfS var han under 1930-talet inte främmande för att utdela skapar bett och slängar mot kolleger och vänner. Rent allmän kan man säga att man som tidskriftsutgivare inte alltid har samma vänner efter som före (om man överhuvud har några vänner).
Dessutom skrev Lundin schack för en rad veckotidningar, bl.a. Folket i Bild.
Lundin hade stundtals svårt att få ekonomi på TfS och tvingades till den rad dubbelnummer. Och under 1950-talet rent av trippelnummer (1955 kom TfS bara ut med fyra nummer).
Tidskriftens fortbestånd var allvarligt hotad när SSFs ordförande Folke Rogard ryckte in. SSF köpte loss tidskriften från Lundin och från och med nr 1/1957 kom TfS åter ut som SSFs officiella organ som månadstidskrift. Redaktör och ansvarig utgivare var Jostein Westberg med Bengt Hörberg och Börje Norén i redaktionen.

Lundins personlighet och spelstil
Lundin var exemplariskt skötsam med sin hälsa. Till skillnad från sina två medmusketörer höll sig Lundin till mjölk.
Lundin var en sympatisk människa som var lätt att ha att göra med. Jag träffade honom regelbundet, ofta och länge under den tid som jag och Lars Holmstrand arbetade med att redigera hans memoarer – ”Erik Lundin spelar upp sina schackminnen 1924–1979”. Men någon vidare ordning på sina papper och manuskript hade han inte och det var ibland knepigt att förstå vad han menade. Egentligen var han inte heller hågad att vara mer personlig i sina minnen. De personliga avsnitten, t.ex. om hans vedhuggning för att hålla värmen i de gamla Schacksalongerna, är ett resultat av intervjuer och samtal med honom, som sedan skrevs ut – till Lundins belåtenhet och godkännande.
Han var också ganska förtegen om sina relationer till Ståhlberg, Stoltz och Gösta Danielsson. Han hade uppenbarligen mycket sympati för alla tre och kände en viss sorgsenhet inför deras öden – som ju var rätt lika.
Ståhlberg karaktäriserar i sin ”Svenska schackmästare” Lundin som en typisk angreppspelare. I sin ungdom brände han alla bryggor efter sig. ”Genom sin kraftfulla och originella spelöppningsbehandling, sin idérikedom och sin kombinationsförmåga var han en färgstark spelare och en alltid farlig motståndare.” Ståhlberg fortsätter: ”På grund av sin ibland alltför optimistiska uppfattning och sin bristande slutspelsteknik led han ibland svåra nederlag, men de minskade inte hans stridslust.”
Ståhlberg konstaterar att under årens lopp förändrades Lundins spelstil mot en mer positionellt betonad: ”Han undviker gärna de moderna spelöppningsvarianterna, men han är alltjämt en mycket skicklig taktiker.”

Slutet
Lundin avled den 5 december 1988 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. På stenen finns förutom namn och datum också en schackspringare inhuggen.

Lundin och Meranervarianten
Sin främsta betydelse för schackets utveckling hade Lundin både genom sin schackjounalistik och genom sitt praktiska spel och i särskilt hög grad genom sina undersökningar av Meranervarianten, eller den s.k. ”Svenska meranerförsvaret”.
Meraner är en av de viktigaste varianterna i slaviskt. Varianten fick sitt namn efter partiet rünfeld–Rubinstein i Merano 1924, men egentligen är spelidén äldre än så. Ursprungsidén går tillbaka till partiet apablanca–Bernstein, i Petersburg 1914, men då hade f.ö. Lasker redan använt en liknande idé i ett av partierna i returmatchen mot Steinitz 1897 (i Moskva). I Merano vann f.ö. Grünfeld före Spielmann och Rubinstein.
I praktiskt spel införlivade Lundin Meraner med sin spelöppningsrepertoar 1931 och så snart tillfälle erbjöds spelade han det svenska meranerförsvaret. Med stor – ja nästan överväldigande – framgång.

Variantens stamparti är alltså Rudolf Lindkvist–Erik Lundin spelat i Stockholmsmästerskapet 1931.

Parti 1
Rudolf Lindkvist – Erik Lundin
1.d4 d5 2.c4 e6 3.Sf3 Sf6 4.Sc3 c6 5.e3 Sbd7 6.Ld3 dxc4 7.Lxc4 b5 8.Ld3 b4(!)
Lundins påfund. Annars är huvudvarianten 8.– a6 9.e4 c5 10.e5 etc.
Om vi ser på ställningen så förklarade Lundin själv variantens framgångar med fyra s.k. ”objektiva faktorer”:
•  Svart får ofta friare terräng.
•  Svart får löparparet i en ställning, där det verkligen är en fördel att räkna med.
•  Svart behärskar fältet d5.
•  Det svarta löparen, ofta på e7, är i flera avseenden betydelsefull och även överlägsen en vit springare, särskilt i slutspelet.
Ibland kan det inträffa, skrev Lundin, att samtliga faktorer medverkar i ett och samma parti – varvid resultatet med naturnödvändighet blir katastrof för vit. Men Lundin ansåg att svartspelaren kan var nöjd även om han endast uppnår en av uppräknade fördelar.

9.Se4 Le7 10.0–0
Notera 10.Sf6† Sxf6 11.Se5 Lb7 12.Da4 som Lundin ansåg vara den skarpaste vederläggningsförsöket, efter 12.– Dd5 spelade Lundin själv 13.La6 som vit mot Z. Nilsson i Stockholm 1947 och mot Poul Hage i Köpenhamn 1947 och efter 13.– Dxg2(?) 14.Lxb7 Dxh1+ 15.Ke2 0–0 16.Sxc6! fick han vinstspel. Svart spelar dock bättre 13.– Lxa6! 14.Dxa6 Dxg2 15.Dxc6+ Dxc6 16.Sxc6 Ld6 etc.
10.– 0–0 11.Sxf6† Sxf6 12.e4 c5 13.dxc5 Sd7(!)
Variantens nyckeldrag, med Lundins egna ord.
14.De2 Sxc5 15.Td1 Da5 16.Sd4 Lb7 17.Lf4 Sxd3 18.Dxd3 Tad8 19.Dg3 Dh5! 20.Te1 Lf6
Givetvis inte 20.– Txd4? för 21.Le5.
Textdraget lockar fram e-bonden och öppnar därmed vitafältslöparens diagonal. Lundin menar att det hela är en kombination ”som vit inte kan undkomma”.

21.e5 Lh4 22.De3 Txd4! 23.uppgivet (0–1)
Efter 23.Dxd4 avgör Dg4!

Lundins framgångsrika behandling av Meranern lockade givetvis många spelare att utmana honom i den, så gjorde t.ex. Ståhlberg 1935.
Detta parti spelades i en liten träningsturnering inför Ståhlbergs deltagande i den stora Moskvaturneringen i mars 1935.
Parti 2
Gideon Ståhlberg – Erik Lundin
1.d4 d5 2.c4 e6 3.Sf3 Sf6 4.Sc3 c6 5.e3 Sbd7 6.Ld3 dxc4 7.Lxc4 b5 8.Ld3 b4(!) 9.Se4 Le7 10.0–0 0–0 11.Sxf6† Sxf6 12.Se5
”Ett skarpt vederläggningsförsök”, skriver Lundin.
12.– Lb7 13.Df3 Dc7 14.e4 Tfd8!
Garderar hotet 15.Lf4, t.ex. 15. – Txd4 16.Sxf7 Txd3!
15.Le3 c5 16.Tac1 Tac8!
Det finns nu ingen bra parad mot Db8 och bondevinst.
17.Lb1 Db8 18.Sc4 cxd4 19.Lf4 Da8 20.Tfe1 Tc5 21.Dd3 g6 22.Ld2 a5 23.a3 bxa3 24.bxa3 La6 25.La2 Dc6 26.Db3
Inte 26.Lxa5 Txa5 27.Sxa5 för 27.– Dxc1!
26.– a4 27.Db6 Lxc4 28.Dxc6 Txc6 29.Txc4 Txc4 30.Lxc4 Lxa3 31.Lg5 Tc8 32.La6 Ta8 33.Lxf6 Txa6 34.Lxd4 Td6
och svart vann lätt. Med olikfärgade löpare avgör fribonden på a-linjen. (0–1)

1936 deltog Ståhlberg och Lundin i turneringen i engelska Margate. Flohr vann före Capablanca och Ståhlberg. Lundin kom fyra, och fick tillfälle till att åter pröva en Meraner mot hårt motstånd.

Parti 3
José Capablanca – Erik Lundin
1.d4 d5 2.c4 e6 3.Sf3 Sf6 4.Sc3 c6 5.e3 Sbd7 6.Ld3 dxc4 7.Lxc4 b5 8.Ld3 b4(!) 9.Sa4
Ställningen är uppnådd efter någon dragomkastning.
Vanligare än textdraget är 9.Se4. Lundin tror inte att Capablanca kände till den variant han väljer, utan att det är ett intuitivt val. Möjligt så.

9.– c5 10.0–0 cxd4 11.exd4 Ld6 12.Le3 Lb7 13.Sc5 Ld5 14.Sxd7 Sxd7 15.Sg5 Sf6 16.Da4† Ke7 17.f3 Db8 18.g3
På 18.h3 kan följa Sh5.
Med textdraget inbjuder vit till remi med 18.– Lxg3 19.hxg3 Dxg3† 20.Kh1 h6! 21.Dxb4† Ke8 22.Lb5† Sd7 23.Lxd7† Kxd7 24.Sxf7! och svart måste schacka på h3 och g3. Lundin skriver nämligen att han efter 24.– Lxf3† 25.Txf3 Dxf3† 26.Kh2! varken kan slå löparen eller springaren.
Inte undra på att Lundin avstod från denna rätt krångliga variant för en lugnare fortsättning.

18.– Db7 19.Tae1 Lc6 20.Da6 Dxa6 21.Lxa6 h6 22.Se4 Sxe4 23.fxe4 Lxe4 24.Lxh6 Txh6 25.Txe4 Tah8 26.Te2 Tf6 27.Txf6 Kxf6 28.Td2 Td8 29. remi (1/2–1/2)

I interzonturneringen i Saltsjöbaden 1948 fick han vidkännas två smärtsamma förluster mot Gligoric och Ragosin. Låt vara Lundin då spelade långt under sin normala standard, men de analyser som följde på dessa båda partier visade på öppningens svagheter. När dessutom exsverigemästaren Allan Nilsson, Göteborg, publicerade sina analyser, som sedan togs upp både av Euwe och Pachman i deras spelöppningsböcker råkade den svenska meranern i vanrykte. På 1950- och 1960_talen var alltså nimbusen bruten när Folke Ekström gjorde ett delvis lyckat rehabiliteringsförsök 1964.
När det gäller det svenska Anti-meranersystemet, så är det en annan historia – som Lundin också har sitt finger med i – men nu är det slut på den här föreläsningen.

   
  Fotnot: Notera att draget 8.– b4 ibland i internationell litteratur benämns ”Canal-varianten” och stampartiet uppges då felaktigt vara Eliskases–Canal, Budapest 1933. (Esteban Canal (1896–1981) var född i Peru men kom till Europa 1923 och levde länge i Italien. I Dubrovnik-olympiaden 1950 spelade han dock vid första bordet för Peru och tog 4 poäng på 15 partier.)
     
 
 

Stormästare
Vid världskrigets slut 1945 tog världsschackförbundet (FIDE) under ledning av Alexander Reub och från 1949 Folke Rogard ett fast grepp om VM-titeln. Den som tidigare tillhört den enskilde spelaren, blev nu föremål för regelbundna kvalificeringsturneringar och matcher.
FIDE introducerade den officiella titeln stormästare 1950 och utsåg också vissa spelare, som tillräckligt spelstarka, till stormästare. Ståhlberg, som givetvis var en av dem som utsågs till stormästare i första omgången, var mäkta upprörd över att Lundin ratades och då inte utsågs till stormästare. Ståhlberg skriver i ”Svenska schackmästare ”… att han [Lundin, alltså] gjort sig väl förtjänt av en stormästartitel” särskilt som ”många mindre begåvade och mindre framgångsrika mästare tilldelats titeln!”
Nå, Lundin fick till slut också sin GM-titel vid FIDE-kongressen Manila 1983, närmast som ett tack och en hyllning för hans insatser. Lundin hade då sedan länge avslutat sin spelarkarriär. Lundin blev Sveriges femte stormästare, när han rätteligen borde ha varit den tredje, efter Ståhlberg och Stoltz (som fick sin GM-titel vid FIDE-kongressen i Moskva 1954).
Stormästartiteln har f.ö. en rätt intressant historia. Man vill gärna ge Tarrasch skulden, eller äran om man så vill, för att ha inför stormästarebegreppet i schack (inom andra områden har begreppet funnit sedan länge). Tarrasch deltog i arrangerandet av turneringen i Ostende 1907 där det spelades en särskild ”Grossmeisterturnier” med sex s.k. stormästare, dvs. Tarrasch, Schlechter, Marshall, Janowski, Burn och Tjigorin. Alla sex hade egentligen passerat sin topp och var på väg nedåt och hårt pressade av de ”mindre” mästarna sådana som Rubinstein, Nimzowitsch, Bernstein, Tartakower etc., som gjorde upp i en s.k. ”mästarturnering”. Definitionen på ”stormästare” var att ha vunnit åtminstone en internationell mästarturnering. Lasker och Maroczy ställde inte upp fast de ekonomiska villkoren var minst sagt goda och Rubinstein som vunnit i Karlsbad 1907 räknades av någon anledning inte. Tarrasch vann före Schlechter.
Men begreppet stormästare (grandmaster) i schacksammanhang användes troligen första gången i brittiska ”The Bell” 1838 i en artikel som handlade om den engelske spelaren William Lewis (1787–1870). Termen togs upp strax därpå av engelsmannen George Walker som refererade till Philidor som just ”stormästare”.

Andra spel
Noterbart är också att medan Ståhlberg tillhörde – i varje fall under 1930-talet – den svenska bridgeeliten och förstärkte kassan med många sköna bridgekronor (vid sidan av hästarna på Solvalla), och Stoltz under en tid var en intresserad, men dålig bridgespelare, så har jag bara funnit två noteringar om Lundin som bridgespelare. En av dessa är när Aljechin, efter turneringen i Örebro 1935, gjorde en liten simultanturné i Sverige och en kväll spelade bridge på Hotel Carlton i Stockholm med Ståhlberg, Stoltz, Lundin och med sin hustru Grace, som åskådare och möjligen också medspelare.

     


  © Sthig Jonasson 2004 Upp
  Utlagd 2004-12-13