Handlingsfilosofi / essäer

Essäer
Översikt
Hem
JoRa
Denna essä, som bygger på ett föredrag som hölls vid ett seminarium den 2 september 1990 på Akademiska SK/Tchaturanga, publicerades ffg i "Sthig Jonassons Sommarhälsning 1992".

Sthig Jonasson:
Schackets handlingsfilosofi
En skiss

I
G
enom att analysera schacket ur ett handlingsfilosofiskt perspektiv kan man:
(1) Forma ett instrument för att undersöka det enskilda draget i ett schackparti;
(2) använda detta instrument i en diskussion om en kausal handlingsmodell där agentens (spelarens) tro och önskningar spelar en avgörande roll för vilket drag han väljer att göra.

I denna skiss behandlas inte två, i och för sig, viktiga delar i handlingsteorin: ett drags förutsägbarhet (dvs. om ett drag är determinerat) och tidsaspekten (dvs. när ett drag är möjligt att göra).
Det handlar på det här stadiet mindre om egna teorier än om en diskussion om handlingsteorins möjligheter att förklara spelarens intentionala och icke-intentionala handlingar. I detta fall: de drag som med eller utan särskild avsikt görs i ett parti.

Här diskuteras huvudsakligen möjliga analysmodeller av basdrag och basställningar (dvs. de ställningar som uppkommer genom basdrag) och förhållandet mellan dessa och tro-och-önskningar-kausaliteten.
I stället för att tala om ett drags resultat eller möjliga utfall bör man tala om "möjligheten av framtida drag som genereras av basdragen".
Spelaren kan välja mellan olika handlingsträd när han utför sina drag för att uppnå sina övergripande syften.

[Jag föredrar här begreppet "handlingsträd" framför den mer vedertagna, av t.ex. Kotov brukade, termen "variantträd".]


Handlingsträd:
Planerad handling: A1...A2...A3 (t.ex. dragföljden e4-e5-Sf3).
Verklig handling: A1...A2*...A3' (t.ex. dragföljden e4-Sf3-e5)

II
Allmänt om kausalitet

Trots att psykologiska och fysiska fenomen är kausalt förbundna är det svårt att påvisa strikta psykofysiska lagar som täcker händelser beskrivna i psykologiska termer.
I stället kan man hävda vikten av normativitet och rationalitet i relationen till tro, intentioner, önskningar och andra liknande attityder. Även om behaviorister som Skinner och Watson menar att handlingar kan förklaras av de psykologiska vetenskaperna, är det rimligt att hävda att individen inte handlar utifrån hur världen faktiskt ser ut utan från hur han tror, eller anser,  att den ser ut.
Vi kan börja med att se på G. E. Moores tre propositioner om kausala samband - de två första är explicita den sista implicit:
(1) "kan ha" är ekvivalent till "kan ha om jag hade valt att"
(2) "kan ha om jag hade valt att" kan utbytas mot "skulle ha om jag hade valt att"
(3) Om-satserna i dessa uttryck markerar det kausala sambandet av vilket följer att "jag kunde eller borde ha gjort annorlunda än vad jag verkligen gjorde".

Ergo: Att en agent kunde ha gjort (eller nu kan göra) någonting betyder att agenten kunde ha gjort en speciell handling om han valt att göra denna speciella handling.
Det går att omformulera Moores texter till följande schema: med "S kan spela A" menas "om S väljer att spela A, då spelar S A".
(Alla "om"-satser är i och för sig inte kausala. Några satser där "om" är huvudförbindelsen är kausala, andra inte.)

Om vi accepterar förslaget att "S kan spela A" är ekvivalent till "S kan spela A om han så väljer", kan vi expandera detta till "S spelar A om han så väljer". Det är nu ingen avgörande skillnad mellan: "S spelar A om han så väljer" och "S kan spela A om han så väljer".
Av det ovanstående resonemanget följer också dess kontraposition, dvs. av "S kan spela A" följer "Om S inte kan spela A då väljer han att inte spela A".
Jag föreslår nu ett teorem för schackdrag som kan formuleras så här:
Om S eftersträvar X och tror att draget A är ett sätt att uppnå X
och om det inte finns något bättre sätt att uppnå X
och om S inte har någon motvilja mot och vet hur spela A och är i stånd att spela A
då spelar S A.

I praktiskt spel kan nu dessvärre inträffa: Spelaren S eftersträvar X och tror att draget A är bästa sättet för honom att uppnå X och ändå försummar han att sätta dessa två saker samman - dvs. det resonemang som sulle få honom att inse att draget A är värt att göra kanske helt enkelt inte infinner sig.
Att S kan spela A innebär inte att S spelar A.

II
Handlingar och intentioner

V
issa handlingar är till natur intentionala - man kan svårligen spela schack oavsiktligt, men otvivelaktigt finns det oavsiktliga basdrag (t.ex. vid fall av "rörd pjäs"). En intentional handling gör agenten av ett skäl(en orsak), alltså: orsaken till att S gjorde A var A' = S gjorde A för att göra A'.
Vad är relationen mellan ett skäl (till ett drag) och själva handlingen (dragets utförande)? Skälen rationaliserar handlingen, dvs. skälen förklarar handlingen genom att ge spelaren ett skäl för att göra vad han faktiskt gjorde.
Jag nöjer mig här med att hävda att allt spelaren gör intentionalt är "ett drag", vilket också innefattar dess kontraposition, dvs. det intentionala icke-draget.
Det är värt att lägga märke till att positiva handlingar kan genereras av negativa handlingar: S -> x => x' (t.ex. S rör sig inte (negativ handling); S solbadar (positiv handling)). Huruvida det är en handling när en spelare icke-intentionalt avhåller sig från ett drag diskuterar jag inte här.

Om spelaren gör A då är hans drag A orsakat av hans attityd som rationaliserar A. Men av inkoherens i attityder kan en spelare faktiskt preferera draget A över draget B, B över C och C över A.
Det finns alltså ett tvådelat schema:
(1) vad agenten intentionalt kan göra
(2) vad agentens intentioner orsakar.
Ur detta fås följande teori:
S kan göra A intentionalt innebär att om S har intresse och tron att rationalisera A så gör S A.
[Här finns nu en komplikation, nämligen: av att S gör A följer inte att S kan göra A.]
Det avgörande här är inte om agenten gör en handling utan om han gör den intentionalt. Nu är inte alla handlingar intentionala, men i schackets regelsystem är spelaren ensam ansvarig för alla drag han utför. Ute i levande livet är det inte alltid så, där finns det icke-intentionala handlingar som agenten inte kan (eller bör) hållas ansvarig för.

III
Nivågenerering

Lägre handlingar görs för att möjliggöra högre handlingar, eller som medel för högre handlingar. Detta påstående är lätt översättbart till schack. Dock finns inget som säger att varje drags övergripande syfte är att leda partiet till vinst. Det övergripande syftet skulle även kunna vara att leda till remi, eller rent av till förlust. Det kan t.o.m. finnas helt utomschackliga orsaker till ett drag - t.ex. för att smickra motståndaren.  [I en efterskrift min essä "Duchamps Tractatus" (1993) diskuterar jag dessa påståenden mer ingående.]
Det finns alltså en korrespondens mellan högre nivåhandlingar och lägre nivåhandlingar. På så sätt att "Om S inte gjort A hade han heller inte gjort A' ". Enligt följande schema:

S göra A därför att
(a) S eftersträvar en högre handling A'
(b) S ville göra handlingen A'
(c) S ville göra handlingen A

Av detta fås följande formel:
(1) Handlingen A är avsedd omm [om och endast om] det finns en handling A' sådan att S ville göra A' och S trodde att handlingen A genererar A', eller trodde att A är i nivå med A'.
(2) A är avsedd omm
(a) det finns en handling A' sådan att S ville göra A'
(b) vare sig S trodde att A genererar A' eller trodde att A skulle vara på samma nivå som A'
(c) denna önskan får S att göra A.
Om A genererar A' finns konditionen C* som, tillsammans med A tillåter S göra A'. Om konditionen C* inte fanns skulle S inte ha gjort A' även om han gjort A. Enligt följande:
AS+C* -> A'; A och C* var för sig -> icke-A'.
Teorin som faller ur detta kan formuleras på följande sätt:
Om S tror att det hypotetiska handlingsträdet A1, A2 ... An tillgodoser fler av hans önskningar än varje annat handlingsträd och om S är i stånd att genomföra varje drag av detta träd så gör S vart och ett av dessa drag.

Under partiets gång reduceras antalet drag spelaren faktiskt kan göra, samtidigt ökar antalet drag som spelaren vet att han faktiskt kan göra, t.ex. vid t1 kan S göra 20 olika drag, men vid t6 kanske endast tre av dessa drag.

IV
Sammanfattning

Centralt för mitt resonemng är att vi kan observera individers handlingar eller serie av handlingar, t.ex. en spelares tidigare drag (och partier) för att analysera han nuvarande drag [en tämligen trivial slutsats].
Spelaren är själv oftast den som bäst känner till sina nuvarande önskningar, av detta följer dock inte att spelaren alltid känner sina egna önskningar och avsikter bäst. Därför att:
(1) någon annan (t.ex. en partikommentator) kan ha en bättre bedömning av en spelares stående önskningar
(2) någon annan kan minnas spelarens tillfälliga önskningar sedan han själv glömt dem
(3) någon annan kan kanske bättre verbalisera spelarens önskningar än vad spelaren själv kan

(4) spelaren kan ha omedvetna önskningar som någon annan kan identifiera.

 

Omarbetade versioner
1991-07-08 och 1999-12-20

Definitioner
Agent = den handlande, inte specifikt en schackspelare
Spelare = den av spelarna som är vid draget.
Dessa termer är inte synomyna: begreppet "agent" omfattar även begreppet "spelare".
En handling är i schackligt hänseende "ett drag". När jag talar om "drag" menar jag också hela partiets kontext - valet av strategi, taktik, psykologi etc.
Varje drag är:
1) ett basdrag
2) genererat av ett basdrag
3) på samma nivå som ett basdrag
3) en sekvens av basdrag.
Basdrag är det drag som spelaren utför genom att inte utföra något annat drag.
Sammansatta basdrag är den serie av drag som spelaren utför genom att inte göra några andra drag. Detta kan också gälla en dragserie som omfattar en del av ett parti eller ett helt parti. (NB Det är utifrån basdragen som ett parti kommenteras.)

Litteratur
Davidson, Donald. Essays on Actions and Events. Oxford, 1982.
Goldman, Alvin I. A Theory of Human Action. Princeton, 1976.
Moore, Georg Edward. Ethics. Edinburgh, 1912.
Skinner, Burrhus Frederic. Verbal Behaviour. Harvard, 1938.
Wtson, John Broadus. Behavior: an Introduction to Comparative Psychology. 1914.

© Sthig Jonasson 1999 Upp