hem
Bilagor essäer
Essäer
Översikt

Hem

Arthur Mannegård
Välkomstanförande till Lasker i Alingsås den 30 oktober 1920:

"Herr doktor
Detta är en stor dag för Alingsås SS. Det är icke ofta vi hava äran att få besök av världsberömda mästare på schackkonstens område.
Det är relativt få personer förunnat att så tränga in i denna ädla konst, att den kunna höjas från det dilletantmässiga planet till ett högt vetenskapligt plan. Därtill erfordras ett intensivt arbete, ett planmässigt och målmedvetet studium, men också en utomordentlig begåvning. Det kan nettopp endast förunnas snillet att intaga positionen såsom den främste i denna lika nobla som gamla vetenskap.
Den tid vi leva i är på ett sorgligt sätt
kännetecknad av söndring, split och strid individer och nationer emellan. Avunden och hatet söka kväva varje uppspirande brodd av kärlek och försoning. Men den sanne schackvännen är upphöjd över de grövre drifternas tummelplats. Han kämpar sin kamp för äran med blanka och fläckfria vapen. För honom äro även motståndare bröder och vänner, vilken nation de än tillhöra. Detta världsomslutande brödraskap ej av nationella skrankor.
De stora namnen på schackvetenskapens område lysa som stjärnor av första ordningen. Även om vi vanliga dödliga ej hava för utsikt att nå dessa stjärnors glans, är det likväl en glädje och en ära att någongång få komma i deras närhet och fröjdas av deras ljus; och denna glädje har nu förunnats oss denna afton.
Jag ber att få göra mig till tolk för alla här närvarande och även frånvarande
schackvänners tacksamhet, att Ni velat hedra vår stad och vår förening med Eders besök. Det måste givetvis anses rätt förmätet av oss, vanliga dilletanter, att våga en dust med den europeiska schackvärldens störste son, men i den förhoppningen att Ni eljest ej skall finna segern i Alingsås alltför lättköpt, ber jag att å detta sällskaps vägnar få hälsa Eder varmt och hjärtligt välommen till vår stad. Samtidigt ber jag att få föreslå, att vi höja ett trefaldigt leve för vår främste schackpionjär, doktor Lasker.
Leve han."
hurrades det och Lasker svarade:
"Jag tackar Eder för den vänliga hälsningen och ber att få uttrycka glädje över att Alingsås SS anlagt en så ideell syn på schackkonsten. Jag hoppas, att vår kamp i afton skall blir till ömsesidig nytta och nöje."

Åter till Lasker Ur Alingsås Tidning 31/10 1920
© 1999 Sthig Jonasson Upp
 
 

Siegbert Tarrasch
artikel för SDS den 5 december 1920

Världsmästerskapskampen Capablanca - dr Lasker
Matchen
kommer till stånd och skall börja senast den 15 januari 1921, den skall gälla åtta vinstpartier och högst 24 partier skola spelas.
Hela schackvärlden går naturligtvis i spänning och undrar vem som skall segra. Hittills hava de båda spelat blott tre partier med varandra i championturneringen i Petersburg 1914. I två partier hade Capablanca fördelen att hava vit och kom i båda partierna i ställningsfördel utan att det lyckades honom att övervinna dr Laskers sega försvarskraft. Båda partierna blevo remis.
När Lasker i tredje partiet hade vit, överspelade han fullständigt sin motståndare och ernådde en välförtjänt seger, men det vore felaktigt att med ledning av dessa tre partier profetera [i texten står "profitera"] om matchens resultat - ty cubanen har säkerligen i tredje partiet spelat betydligt under sin egentliga spelstyrka, han kan spela mycket bättre och han kommer icke att låta Lasker så lätt slippa undan med en remis, när han väl fått någon ställningsfördel. Och det är, märkvärdigt nog icke så svårt att mot världsmästaren komma i fördel. Det är egendomligt med Lasker, han råkar ofta i svåra, dunkla, ja farliga ställningar som teoretiskt äro förlorade för honom eller i det närmaste förlorade. Men just då visar sig hans kolossala försvarskraft. Han vägrar att i en dåligt ställning begå det avgörande felet. Och mot detta bergfasta motstånd brytes nästan regelbundet motståndarens kraft, han tröttas, förlamas och förlorar kanske till på köpet det nästan vunna partiet. Så äro sällan Laskers partier från början till slut korrekt spelade, hans spel är långt ifrån felfritt och man måste säga: teoretiskt kan man besegra Lasker.
Capablanca däremot har ett nästan felfritt spelsätt, det fattas honom blott Laskers starka individualitet. Därför råkar cubanaren [sic!] mera sällan, nästan aldrig, i ogynnsamma lägen i vilka man egentligen måste vara förlorad om motståndaren spelar riktigt.
Capablancas spel är säkrare, klarare, mera klassiskt, Laskers är individuellt och behöver för att lyckas en smula hjälp av Fortuna. Men om gudinnan vill följa honom till den tropiska hettan i Havanna, varest matchen skall spelas, anser jag mycket tvivelaktigt. Lasker har begått ett fel genom att följa motståndaren til ldennes hemort, ty de spela under olika betingelser.
Capablanca är van vid Havannas hetta som för Lasker är ett högst försvårande och avgörande moment. Och ännu något kommer till, som låter Laskers beslut synas mycket betänkligt, det är den cubanska patriotismen. Av den led den amerikanske mästaren Marshall när han i en liten turnering i Havanna 1913 blev förste man och Capablanca, Cubas nationalheros, måste nöja sig med andra priset. Av en som då var med, har jag hört att Marshall icke vågade gå utom dörren. Han [i.e. sagesmannen] hyste t.o.m. fruktan, förmodligen överdriven, att det kunde kosta Laskers liv, om Lasker visade sig vara Capablanca överlägsen. I varje fall är det ett moment, som räknas mot Lasker, att han vill spela i motståndarens hemort.
Jag för min person tror, att Lasker kan besegras och att Capablanca kommer att slå honom om det lyckas för den senare att lungt och obehindrat utveckla sin fulla kraft samt att undandraga sig för motståndarens suggestionskraft.
I pressläggningsögonblicket ingår från dr Lasker ett meddelande med innehåll att han icke tror att matchen kommer till stånd. Det enda Lasker erfarit är ett meddelande från sr. Ponce daterat 15 oktober, däri denne ställer i utsikt att intressera sig för matchen och låta höra av sig i november. Dr Lasker har förgäves väntat på telegram och anser att resan till Cuba nu kommer för sent. Capablancas framställning har icke motsvarat verkligheten.
[VM-matchen inleddes sedan den 15 mars 1921 på Club Union i Havanna. Matchen flyttade sedan över till Casino de la Playa de Marianao och avslutades den 21 april. Resultatet blev +4 =10 till Capablanca.]

 
Åter till Tarrasch   Upp
  © 2000 Sthig Jonasson
 
 

Reti i Kiruna
referat i Norrlandsfolket 10 april 1929

Internationellt schackfrämmande i Kiruna
Stormästaren Reti besegrade 20 spelare från orten,
förlorade mot 1 och spelade oavgjort mot 4

Kiruna Schacksällskaps simultanafton i går kväll, dår stormästaren Rich. Reti mötte 25 schackspelare från orten, kan betraktas som en bra början till en, som vi hoppas, livlig och framgångsrik uppryckningsperiod för sällskapet. Visserligen är icke resultatet - ett vinst - och fyra remispartier av 25 spelade - lysande, men truppen, som sällskapet mönstrade upp, bestod till övervägande delen av mindre turneringsvana spelare, vilka, så länge matcherna varade, bjöd schackmatadoren hårt motstånd.
Om av artighet eller verkligt menat vet man ju icke, men under kaffepausen gav dock Reti Kirunaborna erkännandet att spela bra. Må det bli sällskapet en sporre att arbeta vidare utan att ge anledning till självförhävelse.
Hr. Reti var en angenäm schackbekantskap. Raskt och flott genomförde han sin speltaktik - pjäsbyte med ställningsfördel till slutspelet, då han (naturligtvis) hade de större förutsättningarna att föra partierna till vinst. Några större risker tog han ej, och i de partier han icke var alldeles säker på att vinna, föredrog han att minska antalet i gång varande partier genom att bjuda remis. Så var t.ex. fallet i fråga om hrr Yngve Karlssons och Lindgrens bra och försiktigt spelade partier. Den sistnämnde borde f.ö., om han icke hade försinkat sig ett drag, ha kunnat avslå erbjudandet. Hr Hilding Persson, som också erhöll remis, avslog en gång erbjudandet för att spela på vinst. Kl. 11 e.m. [kl. 23.00], efter ca 4 timmars spel, bjöds han det ännu en gång och då antog han det. Det var kvällens längsta parti.
Det snabbast avgjorda partiet var hr Sune Grape. Denne var nämligen ogentil nog att efter 50 minuter klå stormästaren. Ett dåligt omen när det går bra i början. Ty knappt hade 5 min. gått förrän ställningen stod "om ett", då hr Harald Strand hade förlorat. Sedan dröjde det en timme till innan något parti avgjordes. Men då var det två som tvangs sluta, nämligen hrr T. Häggström och A. Holmberg. Efter 2 tim. 35 min. fick Kiruna 1/2 poäng av hr Yngve Karlsson.
När Reti vandrat runt en halvtimme till, hade han avgjort de flesta partierna till sin fördel; bl.a. fick hr Borg Mesch se sig besegrad. Hr Gottfrid Selberg var den ende som då hade ökat sällskapets poängsiffra genom att erbjuda och få antaget remis. Därefter återstodo hrr Lindgrens, Perssons, Thålins, Engs och Evannis partier. De båda förstnämndas partier omnämnda ovan. Hr Thålin hade ställningsfördel i slutspelet, mensatte bort den och de båda sistnämnda hade redan förut spelat bort sig. Kl. 11 e.m. [kl. 23.00] var del alltså slut och hr Reti hade vunnit 20 partier, förlorat 1 och tagit 4 remis.
Omkring ett 100-tal åskådare följde med intresse partierna, vilka spelades å Goodtemplarlokalen [sic!]. En trevlig och bra vetilerad lokal. Efter simultanmatchens slut utbringades ett kraftigt besvarat, fyrfaldigt leve för hr Reti.

Åter till Reti Upp
© Sthig Jonasson 2000

Intervju med Friedrich Sämisch
Ny Tid, 17 september 1927

Schackmästaren Sämisch är en snabbspelare av rang, det visste man förut. Men när han garanterar att på 2 ½ till högst 4 timmar, beroende på deltagarnas spelstyrka, kunna avverka de tio partierna i blindspel blir man litet tveksam. Emellertid lyckas han efter närmare förklaringar övertyga.
- Dragen måste gå i ett, i ett, bord efter bord ideligen, säger Sämisch. Förmedlaren av dragen får vara inställd på att högst en 20–25 sekunder får åtgå till att spelaren säger sitt drag, förmedlaren upprepar det, jag besvarar det och förmedlaren upprepar det för spelaren. Ungefärligen tre drag i minuten, i genomsnitt 150 drag i i timmen och på fyra timmar alltså bortåt 600 drag. Om partien [!] varierar mellan 30 och upp till en 70 drag bör det ju alltså avklaras på högst fyra timmar, inte sant?
frågan om han inte vill tillåta att 16 partier, alltså en spelare för varje schacksällskap i Göteborg, spelas i matchen, svarar Sämisch bestämt avböjande. Är icke ovillig att spela mot 12, men tillägger att detta nästan fördubblar svårigheterna mot att spela mot tio.
- Och detta är ju inte huvudsaken. Varje schackspelare vet att en bildspelsmatch är oerhört krävande. I tio partier medverka 520 schackpjäser, vars placering alltså skall hållas i minnet och fältens antal, ja tänk på fabeln om vetekornen! Därtill kommer att man skall kombinera – och vinna! Dylika föreställningar, i blindspel eller simultan, som draga ut på tiden till en 6–8 timmar äro ej propaganda. Ej heller partier då spelarna besitta så stor spelstyrka att det uteslutande blir positionsspel tilltalar åskådarna. Huvudvikten bör fästas vid att det blir kombinationsrikhet i partien med varmed intresset hålles på spänn matchen ut. Han har haft upp till 700–800 åskådare vid flera tillställningar. Hur blir det i Göteborg?
- Helt säkert god tillslutning. På något få undantag har ingen av den nuvarande schackgenerationen sett någon blindspelsföreställning, enär det är över 30 år sedan någon sådan ägde rum. För att aktualisera besöket har också schackförbundet [Göteborgs SF] beslutat att utlysa en blindspelsturnering för mästare och första klass med början om ett par veckor. Man bör ju sålunda förmoda att aspiranterna härå taga tillfället i akt att samla erfarenhet.
Åter till Sämisch Upp
© Sthig Jonasson 2000

En mot tio
Göteborgs-Tidningen 18 september 1927

Exercishuset hade sin första större match för inomhussäsongen i går kväll [17 september]. Alltsammans gick dock väldigt tyst och städat tillväga. Besökaren förstod, att det inte var nån vanlig idrottstävling. Man gick sakta och försiktigt på tåspetsarna., och för att göra gången ännu ljudlösare låg ett lager gröna presenningar utbrett på golvet.
När en menighet på tretti, fyrti man samlats, upphov ingenjör Olson sin röst och hälsade samtliga välkomna. På svenska. Varefter han övergick till tyska med en ung magerlagd herre. Denne presenterades som herr Sämisch, hitkommen för att visa sin färdighet i blindspel.
Tio unga män slog sig strax ned i två rader med var sitt schackbräde framför sig. Hr Sämisch satte sig med ryggen åt hela sällskapet, alldeles som den gör, som i leken blir utnämnd till blindbock. Ytterligare en herre uppträdde. Han gick från bräde till bräde flyttade pjäser och ropade upp bokstäver och siffror.
småningom kom vi underfund med speltekniken. Hr Sämisch, som hela tiden satt med knäppta händer, en cigarett i munnen och bara stirrade på en vichyvattensflaska på bordet framför sig skulle spela mot alla de tio andra. Trots det hade han varken bräde eller ens anteckningsblock. Han måste följaktligen lita till sitt goda huvud och spela i blindo. Mannen som gick var en s.k. dragförmedlare. Han handlade bara på order.
Av gammal vana måste vi hålla på den som var ensam mot så många. I synnerhet som han till synes klarade av den ene efter den andre av motståndarna. Hans betänketid för varje drag översteg inte ett par sekunder, och hr dragförmedlaren hade ett ideligt flyttningsbestyr. Vi stannade så länge att vi förstod var den slutgiltiga segern skulle hamna. Denna stannade dessvärre på majoritetens sida. Hr Sämisch höll först hela sällskapet i schack och gav ingen pardon. Men när man hållit på i ett par timmar, började det se litet annorlunda ut. Motståndarna började håva in poäng, den ene efter den andre, och snart stod det lika mot lika. För att till slut luta över till de tios förmån.
Resultatet blev ju fint för vår del. De närvarande fann dock den unge mannen fasligt styv. Det vill gott huvud och klar hjärna att reda upp ett sånt parti. Matchen var i allo intressant och spännande. Det var länge sedan man såg något liknande hos oss, påstås det, och det lär dröja innan evenemanget upprepas. Hr. Sämisch överger oss nämligen omedelbart. I Eskilstuna väntar honom ett nytt nappatag.
Åter till Sämisch Upp
© Sthig Jonasson 2000

Matchen har börjat om världsmästerskapet
Capablanca kan ännu ej besegras säger schackmästaren Sämisch
Ny Tid 19 september 1927

– Capablanca kan ännu ej besegras, säger schackmästaren Sämisch, då vi bringa på tal den i torsdags [15 september 1927] i Buenos Aires påbörjade matchen mellan Capablanca och Aljechin om Världsmästerskapet. ”Han är världsmästare utan jämförelse. Då de andra mästarna benämna honom ”schackmaskinen” så ligger häri ej något skällsord, snarare ett smeknamn. Han mal dem sönder och samman, om man så får säga. Se på hans resultat. Sedan 1914 i S:t Petersburg har ju ingen av hans egentliga konkurrenter lyckats besegra honom i ett allvarligt turneringsparti. Jämförelsevis har Spielmann lyckats bäst. På de sex gånger han mött Capablanca har han lyckats få fyra remi medan han förlorat de andra två. Aljechin har tre förlust och sju remis i de tio gånger han drabbat samman med Capablanca. Däri inberäknat 1914 i S:t Petersburg varvid dock är att märka att Aljechin inte nått sin fulla utbildning, vilken kan sägas först inträdde 1921. Behåller Capablanca sin spänstighet, den fysiska kraft han före alla andra tycks förfoga över, så kommer det också att dröja innan han får sin överman.”
– Men hans talrika remipartier tages ju som intäkt för att han intet vill riskera. Hur uppfattas det i mästarkretsar?
– Rent ut sagt är Capablanca lite lat. Han anstränger sig inte i onödan om han ser att någon given vinstfortsättning inte finns. Ett exempel: Dr Lasker ansträngde sig till det ytterst mot Grünfeld i sex timmar och nådde dock ej mer än remis, ty mot dennes okuvliga remispel, när han så vill finns det knappast något att göra åt. Capablanca måste även nöja sig med remi mot Grünfeld, men detta var han på det klara med redan efter en timmes spel. Det blir skillnad på kraftförbrukning, eller hur? [Sämisch talar om Moskvaturneringen 1925 där Capablanca spelade remi mot Grünfeld efter 22 drag och även Lasker bara nådde samma resultat mot Grünfeld, men efter 99 drag.] För min del tror jag inte på att det hjälper om Nimzowitsch rister sitt huvud aldrig så, om Bogoljubov lägger in hela sin naturkraft eller Aljechin all sin fantastiska kombinationsrikedom. Capablanca låter sig inte besegras.
I varje fall är det till spelsätt och även i övrigt helt olika schackmästaretyper de två Capablanca och Aljechin som nu kämpa sin match om världsmästerskapet. Förspelet känner den stora allmänheten till åtminstone i stora drag. Dr Lasker ville spela och Capablanca ville möta honom. Men man gick ut från olika utgångspunkter. Lasker ville att schackvärlden skulle visa sitt intresse genom att ställa sig som den ekonomiska garanten. Alltså ungefärligen som att Lasker representerade den stora schackvärlden, var dess idol. Capablanca å sin sida ansåg att det var den aspirerandes sak att skaffa fram ”startkapitalet”. Här stod först Lasker vanmäktig, sedan Rubinstein och därefter Nimzowitsch. Meddelandet att Sovjet ville garantera för Bogoljubov var troligtvis bara ett rykte eller också ansågs kanske inte Bogoljubov tillräckligt meriterad.
Den lycklige blev Aljechin. Vid sin turné i Sydamerika lyckades han ”spela sig in” hos de schackintresserade i Buenos Aires, vilka schackintresserade också hade pängar [sic!]. Det sista hindret var därmed övervunnet, ty Capablancagjorde nu inga svårigheter. [I sin runa vid Capablancas död 1942 skrev dock Aljechin att det var på Capablancas initiativ som de argentinska sponsorerna ställde upp med nödvändigt kapital. Runan finns bl.a. i Alekhine: 107 Great Chess Battles, 19391945. Ed. Edward Winter. Dover.] Bestämmelsernas huvudpunkt, den om matchens avgörande, är att segrare blir den som först vinner sex partier, remier räknas inte.
Skall Aljechin lyckas? Endast han själv är i stånd att besvara den frågan. Med en Laskers förmåga att kunna analysera sin motståndares svaga punkt, borde Aljechin inte vara utan chanser. Givetvis kan han det på ett sätt, men därifrån och till att behärska sig, om så är kasta om hela sin stil, sina föresatser etc. är ett långt steg. I synnerhet för en så impulsiv spelare som han. På grund av sin nästan schackligt sjuka läggning, sin fanatism för kombinationer, är det fara värt att han liksom en hastighetslöpare ”knyter” sig. Och då får han intet att säga till om ifråga om vinstpartier. Mieses har gjort en utmärkt karaktäristik över de båda mästarna. Han kommer till den slutsatsen att Aljechin skall gå in hårt och hänsynslöst om han skall lyckas. Så att säga bringa Capablanca ur fattningen genast från början ty så länge han får behålla sitt lugn genom matematiskt ”maskinspel” är han de suveräne mästaren.

[Matchens första parti blev remi, Aljechin vann det andra. Totalt slutade matchen med vinst för Aljechin med +6 –3 =25.]

Åter till Sämisch Upp
© Sthig Jonasson 2000

 
 
 
  Upp